Guds nåd skapar ödmjukhet
Stotts råd när det uppstår oenighet i bibeltolkningen blir därför att visa enighet vad gäller Skriftens auktoritet, Kristus som Skriftens syfte, sunda tolkningsprinciper, gemensamt studium samt en ödmjuk inställning. Därför påpekade Stott ständigt att lydnad är viktigare än teologisk renlärighet.
Om John Stott
John Stott (1921–2011) var en framstående anglikansk präst och teolog, som kom att bli en ledande inspiratör inom den globala evangelikalismen Det kan därför vara av intresse för SPT:s läsare att ha viss kännedom om hans teologi. Författaren till denna artikel har doktorerat på en avhandling om John Stotts teologi. Han har också skrivit boken Frälsningens ord till förändringens värld: Bibel och evangelium i John Stotts teologi.
John Stott var under 1900-talets senare hälft den mest betydande ledaren inom den globala evangelikalismen. Ett framträdande drag i teckningen av hans karaktär är ödmjukheten. Bakgrunden till denna ödmjukhet fanns i hans teologi: Guds oändliga nåd i Jesus Kristus ger anledning till att leva i ödmjukt beroende av Gud. Ödmjukheten beror på att Stott håller fram uppenbarelsen genom Fadern, försoningen genom Sonen och pånyttfödelsen genom Anden. Alla dessa läror utesluter människans egna stolthet.
I en av sina sista böcker, Evangelical Truth: A Personal Plea for Unity, ser Stott därför ödmjukhet som en oundviklig följd av en evangelikal tro. Hans stora förebild Charles Simeon, den evangelikale ledaren vid 1800-talets början, skrev en gång: »De tre lärdomar som en förkunnare måste lära sig är 1) ödmjukhet, 2) ödmjukhet 3) ödmjukhet.» I sin sista predikan beskriver Stott Kristuslikhet som Guds vilja för Guds folk. Främst påtalar han då behovet av ödmjukhet.
