Arbetet med ett psalmbokstillägg, med en ny psalmbok för Svenska kyrkan, har tagit fart. Det är väl rimligt att tillägget lanseras senast 2026, 500 år efter det första häftet med tiotalet »Suenska visor eller sånger». Förutom en mängd försöksböcker och tillägg har därefter fyra officiella psalmböcker tryckts, präglade av dem som då stod i förgrunden: 1695 (Swedberg), 1819 (Wallin), 1937 (Eklund) och 1986 (Frostenson, Hallqvist, Hartman m.fl.).

Varje psalmbok färgas av sin tid. Många psalmtexter har bearbetats och förändrats, andra har försvunnit. De olika psalmböckerna är märkta av den teologi och de frågor som då dominerade. När Wallin vid 34 års ålder översätter »Vänd av din vrede» har han redan levt under en period med minst sju svenska krig. Självklart präglar det texten.

En psalm som i dag skrivs om Guds nåd får en annan karaktär. Att flydda tider speglas i texterna kan vara en tillgång, samtidigt som många texter och melodier har passerat bäst-före-datum. Med globaliseringen följer att psalmer i ännu högre grad än förr rör sig över nations-, kultur- och konfessionsgränser. I 1986 års psalmbok såg man en förskjutning från det tysklutherska arvet till mer anglosachsisk påverkan. Antalet psalmer från »syd» kommer förhoppningsvis att öka. Texterna i nuvarande psalmbok spänner över mer än ett par årtusenden, från Psaltaren via Ambrosius ca 380 (Världens Frälsare, kom här) till 1980-talet.

Nuvarande psalmbok präglades av att den första halvan var ekumenisk och gemensam för nästan alla kyrkor och samfund i Sverige, från Adventisterna till Romersk-katolska kyrkan – ett tecken på den längtan efter kyrkans enhet som vuxit sig stark. Liknande planer finns inte nu. Enhetstanken har uppenbarligen försvagats.

Men utmaningen är kvar. Gemensamma psalmer ökar enheten mellan skilda samfund. Frågan är om en ny psalmbok ens kan bidra till sammanhållningen i vår egen kyrka med tanke på de senaste årens teologiska förskjutningar.

Psalmboken är som en sjungen katekes. I poesins form ska den uttrycka dogmat.

Psalmboken är som en sjungen katekes. I poesins form ska den uttrycka dogmat. Kombinationen av rimmad vers och god musik gör det lättare att lära sig trons grunder än genom katekespluggande. Som folkbok har psalmboken präglat många generationer. Utöver katekesen och almanackan var psalmboken länge den enda bok som fanns i många hem.

En psalmbok med sann ekumenisk ton kan bidra till att nå fram till kyrkans enhet. Även om en ny psalmbok inte får samma starka ställning som dagens kan den ändå bli ett viktigt instrument för att förmedla och memorera kristen tro. Därför är innehållet avgörande. Utmaningen är att utifrån vår tids frågor uttrycka den kristna tron som den speglas i skilda tider, länder och kontexter. Hur ska detta ske?

Melodin är avgörande för om en psalm tas emot och blir älskad. Musiken, när den är som bäst, når djupt i en människa och kan öppna henne för det gudomliga. Platons beskrivning av hur sanning, godhet och skönhet hänger samman har fog för sig.

Att få text och musik att samspela är dock inte alldeles enkelt. I sämsta fall kan, som Augustinus fruktade, den musikaliska njutningen flytta fokus från de ord genom vilka Gud vill tala in i våra hjärtan. Men när det är som bäst förstärker text och musik varandra. Martin Luther älskade musiken. Den kan leda djupare in i gudsmötet.

En psalmtext måste bottna i kyrkans tro. Olov Hartman ville utgå från bibelordet. Han menade att när bibelkunskapen minskar är det viktigt att psalmen motverkar okunskapen. Ungefär som medeltida kalkmålningar kan psalmen vara en sjungen »biblia pauperum».

Liksom Hartman varnade Anders Frostenson för »fiske i det egna själslivet, radioandakten eller liknande oftast alltför grunda vatten», en varning som är lika aktuell i dag. Alltför många nyskrivna texter bottnar i personliga reflektioner, sociala relationer och naturlyrik mer än i bibelordet och kyrkans tro. Det subjektiva prioriteras framför det objektiva.

Britt G. Hallqvist tillhör dem som skrev flest nya och bearbetade psalmer. Hon hade en i god mening gränsöverskridande förmåga. Inte minst lyckades hon möta barnen. Att Måne och sol, där hon som så ofta samarbetade med Egil Hovland, blev en av de mest kända och omtyckta psalmerna är ingen tillfällighet. Till den nya generationen psalmdiktare hör även Ylva Eggehorn, vars Var inte rädd förnyade psalmpoesin. Dessa båda liksom många andra kvinnor bidrog med flera av de mest sjungna nytillskotten i dagens psalmbok.

AF-stiftelsen (Anders Frostenson) har hjälpt åtskilliga psalmförfattare att fördjupa såväl dikten som dogmat i sina texter. Frostenson ville att royaltyn från hans psalmer skulle stödja nya psalmskapare. Att finnas med i en psalmbok som trycks i hundratusentals exemplar lockar givetvis såväl proffs som amatörer, väletablerade som okända. Just nu har mer än 2000 psalmförslag lämnats till Kyrkokansliets förslagslåda.

Att arbetet med en ny psalmbok engagerar så många är fantastiskt. Ändå kommer bara ett fåtal författare att bli utvalda. Men desto fler kan vara mottagare. Varför inte göra den nya psalmboken till en av de mest spridda böckerna i svenska hem? Varför inte trycka den i massupplaga och sprida den till alla medlemmar på liknande sätt som med Lilla boken om kristen tro?

Vad kommer att styra urvalet? Mångfald, trohet mot bekännelsen, musikgenre, hållbarhet eller några andra parametrar? Ambitionen är och måste vara hög. Somliga varningssignaler bör man lystra till. Det alltför tidstypiska i språk, ideologi, teologi och melodi måste undvikas. Vi har fått nog av sådana banaliteter som finns i en del texter i Kyrkohandboken 2017. Vi behöver psalmtexter som snarare färgar samhället än som speglar det.

Det måste finnas ett hållbarhetsperspektiv, sådant som gör att Ambrosius text från omkring 380 fortfarande kan sjungas, medan somliga nyare och trendiga texter och melodier har gulnat lika snabbt som månadsgammalt tidningspapper. Att undvika trons storord är lika fel som att förfalla till en tidspräglad fraseologi.

Vad som måste krävas av de psalmer som godtas är inte minst

–  att de är teologiskt hållbara genom att vara tidlösa och återspegla kyrkans apostolicitet och katolicitet.

–att de är musikaliskt hållbara, lättsjungna men aldrig simpla.

–  att de är språkligt hållbara och slitstarka utan att vara svårbegripliga eller otillgängliga.

– att de är folkliga utan att vara banala och teologiskt och språkligt utarmade.

– att de öppnar för det heliga, för mysteriet, för trons djup.

–  att de förmedlar både trons innehåll och trons erfarenhet.

Uppgiften är inte lätt – men vem förväntade sig det?