Hur ska Svenska kyrkan läkas?

Susanne Wigorts Yngvesson har i två ledare i Kyrkans Tidning (nr 33 och 39/2023) ställt utmanande frågor inför Svenska kyrkans utveckling – om splittring och enhet, om sår och läkning, lögn och sanning, exkludering och inkludering, vigseltvång och väjningsrätt, misstroende och förtroende. Det är modigt och river som all ärlig rannsakan i själssåren.

Kyrkan har alltid varit en sårad kyrka. Det är med henne som med Kristi kropp på korset, torterad, blödande, sargad. Skadorna har åsamkats henne både utifrån och inifrån. Alla har inte velat henne väl. Försöken att marginalisera och rentav tillintetgöra henne har funnits från många ideologiska och politiska håll. Martyrkyrkan är en realitet i flera länder, medan kyrkan och kristna i Sverige mött mer subtil arrogans och förakt.

För att vara kyrka i en sekulär och kyrkokritisk omgivning måste vi leva med motsättningarna. Just i kyrkan behöver vi sträva efter att visa på och leva i sann försoning.

För en levande kyrka krävs därför stor enhet, inte alltid enighet, utan en enhet som rymmer åsikts- och samvetsfrihet. Så är det dock inte alltid. Splittring råder, sårskadorna uppstår inom kyrkan själv. Men en kyrka som förblöder inifrån blir till sist en död kyrka. För att vara kyrka i en sekulär och kyrkokritisk omgivning måste vi leva med motsättningarna. Just i kyrkan behöver vi sträva efter att visa på och leva i sann försoning. Kyrkan är ju likt Paulus ställd »i försoningens tjänst», åt henne har anförtrotts budskapet »om denna försoning» genom Kristus (2 Kor. 5:18–19).

Att Svenska kyrkan har stor bredd är som det ska vara. Olika teologiska ståndpunkter, pastorala överväganden och samtal om såväl dogmatiska som etiska frågor hör till det allmänkyrkliga draget i en levande kyrka. Det har aldrig rått frid utan strid i kyrkan. Så var det i lärjungaskaran och så var det när Petrus och Paulus vid mötet i Jerusalem kompromissade om vad i den judiska lagen som skulle gälla för de hedningar som omvände sig till Jesus Kristus (Apg. kap. 15).

Bekännelsen till Jesus som Herre var enhetens grund. I Efeserierbrevets enhetskapitel betonar Paulus: En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader ... enheten i tron och i kunskapen om Guds son. Samtidigt sätter Paulus en gräns mot att drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse ... (ur Ef. 4:1–16).

I enheten finns således bredd och utrymme men också gränser, en viktig insikt i dagens svenskkyrkliga situation, där splittringstendenserna är starka och såren ännu oläkta efter de gångna decenniernas konflikter. Och nya sår riskerar att uppstå, djupa skador på Kyrkan – på Kristi kropp – orsakade av nya motsättningar och krav på exkluderingar.

Det är här som professorn i etik, Susanne Wigorts Yngvesson, utmanar. Hon skriver: »ärligt talat: är det inte att locka med falska förespeglingar att som kyrka beskriva sig som öppen för alla samtidigt som man blundar för vissa inomkyrkliga minoriteter?».

Minoriteter brukar vara besvärliga bara genom att finnas till. De påminner om att enhet förutsätter mångfald och att man för helhetens skull måste inkludera även vad man kanske vill exkludera. Men de påminner också om något ursprungligare, ungefär som med urfolken. Parallellen är Yngvessons och den är inte helt fel.

Inom Svenska kyrkan finns ett urfolk av högkyrkligt klassiskt kristna liksom av lågkyrkliga fromhetsrörelser i olika landsändar, vilka starkt vitaliserat svenskkyrkligt liv. Yngvesson väcker tanken att »dra lärdomar från Svenska kyrkans försoningsarbete med samerna som hittills delvis har resulterat i Vitboken och gudstjänster med ursäkter. Det är en bra grund för ett svårt sannings- och försoningsarbete».

Frågan är: Vill vi i Svenska kyrkan möta framtiden i en rik och bred tradition, i en försonad mångfald eller som en beskuren och vingklippt kyrka? Sår som aldrig får läka riskerar att leda till kallbrand och amputation. Misstagen från ämbetsdebatten får inte göras om i frågan om vigseltvång för präster för samkönade par. Men det handlar inte bara om den etiska diskussionen om kön och sexualitet utan i kulisserna väntar hur vi som kyrka ska se på aktiv dödshjälp. Vid centerstämman nyligen rekommenderades kyrkomötesgruppen att driva den frågan.

En lång tid av oförrätter kräver också en lång tid av försoningsarbete. Och en osäker framtid med hotande fördjupad splittring kräver likaså ett uthålligt arbete och respektfulla möten med varandra. Inte för inte leddes arbetet i Sydafrika av en sannings- och försoningskommission. Att söka sanningen i vad som varit kan lägga grunden för det som kan bli. Att sådana samtal skulle bli lågmälda och fridfulla är nog att vänta sig för mycket, däremot kan de bli uthålliga och respektfulla utan hot om exkludering.

En viktig fråga att ta med sig i sådana samtal är: Vad har den andra som jag inte har – och tvärtom? Vad behöver jag lyssna in hos den andra?

Frida Mannerfelt & Alexander Maurits har sammanställt boken Kallelse och erkännande – Berättelser från de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan (2021). Den är ett viktigt dokument. Men det behöver kompletteras med en liknande bok om dem som förpassats ut i marginalen, olämpliga och osynliggjorda. Att ömsesidigt lyssna på varandra kan hjälpa oss inför framtiden så att inte samma misstag görs om och lögner får fäste.

Wigorts Yngvesson talar om »sådan lögn som mjukt äter sig in i organisationens omlopp. Att man som gemenskap sprider falska förespeglingar om vem man är, uppsåtligt eller av feghet, och därmed skapar splittring som omöjliggör kritik av den kyrkliga makten».

Den kyrkliga makten? I Svenska kyrkan är den allt mindre en kyrklig makt, utan en partipolitisk makt som i kyrkan vill genomdriva vad en sekulär riksdag beslutat. Här finns en avgörande faktor som hindrar samtal och försoning. Teologer kan lyssna till och tala med teologer, präster med präster, kristna med kristna utifrån samma bibliska grund och bekännelse till Jesus Kristus som Herre. Men när partipolitiker i kyrkan ska tala så är det maktens alltför ofta oförsonliga språk som gäller. Flera med partibeteckning har talat just så – att somliga är så olämpliga att de bör gå till en annan kyrka utan hänsyn till att även Svenska kyrkans urfolk bör ha rimliga rättigheter.

Hur kan då försoning komma till stånd? Främst i den gemensamma bekännelsen till Jesus Kristus – genom att samlas vid korset kommer vi nära varandra som Martin Modéus brukar påpeka. Och där, just vid korset, tvingas vi att välja sanning i stället för lögn och aktning för varandra i stället för förakt.