Hur vore det att ha Ignatius av Loyola som chef?

Kan ett helgon från femtonhundratalet vara förebild för ledarskap i dag? Vilken relevans har Ignatius av Loyolas ledarstil för vår tids ledare – och då inte minst inom kyrkan. I denna artikel tar författaren, kyrkoherde i Ängelholm, sin utgångspunkt just hos Loyola för att utröna väsentliga drag i ett sunt, ledande och kreativt ledarskap. Och sådant behövs inom Svenska kyrkan.

 I sin bok Söka och finna Gud i allt berättar jesuiten James Martin om hur en äldre kollega, när de talar om himlen, säger till honom: »Jag har inga problem med att Jesus skall döma mig. Det är Ignatius jag är rädd för!»[i] Måhända ett utslag av jesuiternas berömda humor. Eller en uppriktig oro inför denne ordensgrundare, andlige nestor och förste generalföreståndare i Jesuitorden.

Hur vore Ignatius att ha som chef? Frågan intresserar mig. En personlig erfarenhet av en man som är död sedan mer än 450 år kan ingen nu levande ha. Men kanske kan vi dra ett antal slutsatser om Ignatius som ledare ur de skrifter han lämnade efter sig. Det är åtminstone min tes i den masteruppsats jag skrivit vid Newmaninstitutet under tiden 2022–2023. I den undersöker jag hur Ignatius ledarskap gestaltar sig i utvalda primärkällor och undersöker eventuell relevans för ledare i vår samtid. Jag har studerat cirka fyrahundra brev från Ignatius hand, Jesuitordens Konstitutioner som han skrev tillsammans med Juan de Polanco, manuskripten till de andliga övningarna och hans självbiografi, Pilgrimens berättelse. Och förvånansvärt mycket framkommer om Ignatius ledarstil.