Det finns tid och det finns otid. Tiden är den tid som finns just nu. Otid är den tid som fanns men inte länge finns eller den tid som kanske kommer att finnas i morgon, eller så. Ofärdstider talar man också om, men det talar jag inte om, inte just här i alla fall.

Otiden som fanns är borta för alltid. Alla år som har varit är borta, alla månader, veckor, dagar, minuter, sekunder. Otiden är för evigt borta. När du läser detta är din otid borta och kommer aldrig tillbaka. Det som var tid för fem sekunder sedan är nu otid och kommer aldrig tillbaka. Jag kan inte spara den, lägga den i byrålådan och säga: det kan vara bra att ha lite otid i reserv. Jag tar fram den en dag då jag har ont om tid. Det går inte. Letar du efter gammal otid kommer du bli besviken.

Artefakter finns. Det är föremål som människor gjorde under otidens dagar, pyramider, obelisker, tempel, marmorbord, fotografialbum, biobiljetter. Vi kan ta fram dem och säga: tänk vad det var roligt förr, i otiden! Men artefakter och otid är inte samma sak. Otid finns inte längre, men artefakterna är kvar.

Den främsta artefakten är det skrivna Ordet. Utan Ordet blir alla de andra artefakterna luddiga i kanterna, svårfångade, obegripliga. Ordet är som ett magasin, som en silo, som samlar in all mänsklig och gudomlig erfarenhet från otidens förflutna dagar. Det är tack vare Ordet vi kan tala om det som var, det som är och det som skall komma. Ordet är anamnesen som gör det förflutna och det kommande närvarande.

När tiden var inne sände Han sin Son, säger Ordet. Vilken tid var det då som blev ute och vilken var det som blev inne? Är den tiden ett lysande undantag, en tid som aldrig blir otid?

Tillbaka till framtiden.

Framtiden är också otid. Framtiden har aldrig funnits. Den blir till i det ögonblick då den blir tid, men när den blir tid är den inte framtid. Inget år, ingen månad, ingen vecka, ingen dag, ingen timme, minut eller sekund av det vi vill kalla framtid finns ännu till. Framtiden är otid. I bästa fall blir det tid av otiden. Vi räknar med, utan att ha något som helst belägg för det, att otiden blir tid. Det är väl det, annars skulle vi bli deprimerade. Å andra sidan kan det vara farligt att lita alltför mycket på otiden. När den kommer skall vi köpa och sälja, vi ska bygga hus, så och plantera och åka till Mallorca. Men så ligger vi där med näsan i vädret. Otiden blev aldrig tid.

När jag ligger där med näsan i vädret kanske man säger: jaha, nu har Carl-Johan gått ur tiden! Förmodligen säger ingen att jag har gått ur otiden, men så är det ju också. Eller är det kanske riktigare att säga att det inte är jag som gått ur tiden utan att det är tiden som gått ur mig.

När både tidens och otidens tider är förbi kommer han som har samlat Ordet i sina lador tillbaka. Han schasar bort tiden och otiden och säger: seså, ge er i väg, nu är det evigheten som tar över! Evigheten är ett tillstånd då det varken finns tid eller otid. Det skall vi vara glada över.

Om tiden är evig blir den långtråkig. Då kommer jag att säga som min gamla mormor: Jag vill inte gå här å trö! Jag förtröstar på evigheten, men vad den egentligen innebär vet jag inte.