Ikonen är teologi i färg – musiken är teologi i ton
När vi kysser ikonen är det inte »materian vi dyrkar, utan Skaparen av den» såsom Johannes Chrysostomos uttrycker det.
Författaren är verksam som forskare vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet. I artikeln förs tanken att den liturgiska musiken och ikonerna i ortodox tradition tjänar samma syfte; de är kongeniala och skapar en harmonisk helhet av helighet och tillbedjan inför Gud. I dag finns i Sveriges kristna råd 17 medlemskyrkor i ortodox tradition, men ikoner förekommer dessutom ofta i våra kyrkor och hem.
Den ortodoxa kyrkans ikoner är välbekanta för oss och finns numera ofta också i våra kyrkor. Däremot är vi inte lika bekanta med den ortodoxa liturgiska musiken. Både ikonen och musiken tjänar samma syfte – att förmedla det gudomliga. Ikonens tvådimensionalitet är inte ett slumpmässigt stilistiskt val, den är en medveten teologisk princip som syftar till att betona Guds energi (närvaro) som pekar bortom det närvarande mot det andliga riket.
På ett liknande sätt äger den liturgiska sången en ikonisk karaktär, främst och särskilt i den bysantinska traditionen, den är monofon och utformad för att skapa en inre andlig koncentration och renhet där det sjungna är i samstämmighet och harmoni med ikonens helighet. Den liturgiska musiken är bärare av en slags tvådimensionalitet i sin medvetna strävan att vara bärare av ordet och framhäva det, en slags musikalisk motsvarighet till ikonerna. Den liturgiska sångens renhet är änglarnas renhet och sång, ikonens bild är det skapade som reflekterar det oskapade och manifesteras i vad som kan kallas en »liturgical theology of presence». De bildar tillsammans en sakramental tillbedjan som reflekterar himmelriket.
Ikonerna som teofania
Jag återkommer vidare nedan till den liturgiska musikens olika traditioner, men stannar nu närmast inför det för oss mer bekanta temat, ikonerna: De vanligast förekommande ikonmotiven hos oss är Kristus och hans moder Maria, både var för sig och tillsammans, men vi kan också finna andra heliga gestalter ur Kyrkans tradition såsom Johannes döparen, S:t Nikolaus, Maria Magdalena och Andrej Rubljevs »Den heliga Treenigheten», och många andra. Ikonen skrivs med stora ögon och liten mun för att visa att helgonen ser Gud, talar mindre, och de har smala händer och näsa som betecknar andlig förfining.
Ikonen skall inte efterlikna den fysiska världen utan vara ett fönster mot himmelen och reflektera det gudomliga ljuset. Det osynliga gudomliga blir synligt genom Kristus utan att reduceras till det skapade, och därmed blir ikonen en teofania – dess skönhet är Guds skönhet, vilket för tanken till Dostojevskijs ord: »Skönheten skall frälsa världen.»
Ett motiv som är oss bekant är Kristus Pantokrator (Allhärskaren), exempelvis den underbara som finns i S:t Ansgars kyrka i Uppsala, skriven av Erland Forsberg (1984).
