Kan biskopsmötet ändra Svenska kyrkans lära om äktenskapet?

Författaren till denna artikel är advokat, specialiserad bl.a. på kyrkorätt, hos Advokatfirman Ives AB. Här lyfter han frågan om hur Svenska kyrkan avgör vad hon lär utifrån biskopsmötets senaste uttalanden om vigsel och samkönade relationer. Han påminner bl.a. om att Kyrkan inte börjar med sina beslut i ett så kallat kyrkomöte utan med Guds ord och bekännelsen. Han ger vidare en beskrivning av sådana tidigare beslut, som man nu hänvisar till från ledande håll. Vad är det egentligen som gäller?

Biskopsmötets nya uttalande Vägar framåt – om vigsel och samkönade relationer har väckt stor uppmärksamhet. Uttalandet kommer efter den debatt som följt på Sveriges Radios granskning av präster och prästkandidater med klassisk kristen uppfattning i frågor om samkönade relationer och äktenskap. Biskoparna vill skapa tydlighet. Samtliga säger de sig stå bakom kyrkomötets beslut från 2005 och 2009. Samtliga avvisar kandidater som fördömer homosexuella personer eller skuldbelägger homosexuell orientering. Samtliga betonar också att den som antas till vigningstjänst måste ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn.

Många kommer att läsa detta som ännu ett inlägg i den sedan länge pågående debatten om samkönade relationer. Men uttalandet aktualiserar en större fråga än så. Frågan är inte bara vad Svenska kyrkan lär i en viss sakfråga. Frågan är hur Svenska kyrkan avgör vad hon lär.

Det är en ovanligt viktig fråga i en kyrka som samtidigt beskriver sig som evangelisk-luthersk och som demokratisk folkkyrka. Kyrkomötet fattar beslut, men är inte Svenska kyrkans högsta lärokälla. Svenska kyrkan bekänner sig till en tro som hon inte själv har skapat utan tagit emot. Det kommer till uttryck redan i kyrkoordningens portalparagraf:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Formuleringen är betydelsefull, eftersom den beskriver en ordning. Kyrkan börjar inte med sina beslut utan med Guds ord och bekännelsen. De senare dokumenten kommer efteråt. De har sin plats, men de är inte grunden.

Samma synsätt kommer till uttryck i kommentaren till kyrkoordningen:

För ett evangeliskt-lutherskt trossamfund måste Guds ord och kyrkans bekännelse vara överordnad kyrkorättsliga bestämmelser.

Detta innebär inte att Svenska kyrkan saknar möjlighet att fatta nya beslut. Tvärtom. Kyrkan förändrar fortlöpande sina ordningar. Gudstjänstordningar revideras, handböcker omarbetas och nya ställningstaganden görs i frågor som tidigare generationer inte behövt ta ställning till. Men varje förändring av en ordning är inte automatiskt en förändring av läran.