Kan biskopsmötet ändra Svenska kyrkans lära om äktenskapet?
Många kommer att läsa detta som ännu ett inlägg i den sedan länge pågående debatten om samkönade relationer. Men uttalandet aktualiserar en större fråga än så. Frågan är inte bara vad Svenska kyrkan lär i en viss sakfråga. Frågan är hur Svenska kyrkan avgör vad hon lär.
Författaren till denna artikel är advokat, specialiserad bl.a. på kyrkorätt, hos Advokatfirman Ives AB. Här lyfter han frågan om hur Svenska kyrkan avgör vad hon lär utifrån biskopsmötets senaste uttalanden om vigsel och samkönade relationer. Han påminner bl.a. om att Kyrkan inte börjar med sina beslut i ett så kallat kyrkomöte utan med Guds ord och bekännelsen. Han ger vidare en beskrivning av sådana tidigare beslut, som man nu hänvisar till från ledande håll. Vad är det egentligen som gäller?
Biskopsmötets nya uttalande Vägar framåt – om vigsel och samkönade relationer har väckt stor uppmärksamhet. Uttalandet kommer efter den debatt som följt på Sveriges Radios granskning av präster och prästkandidater med klassisk kristen uppfattning i frågor om samkönade relationer och äktenskap.
Biskoparna vill skapa tydlighet. Samtliga säger sig stå bakom kyrkomötets beslut från 2005 och 2009. Samtliga avvisar kandidater som fördömer homosexuella personer eller skuldbelägger homosexuell orientering. Samtliga betonar också att den som antas till vigningstjänst måste ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn.
Många kommer att läsa detta som ännu ett inlägg i den sedan länge pågående debatten om samkönade relationer. Men uttalandet aktualiserar en större och mer grundläggande fråga än så: hur Svenska kyrkan förändrar sin lära, och genom vilka organ, beslut och processer en sådan förändring i så fall sker.
Den centrala frågan är därför inte bara vad Svenska kyrkan lär i en viss sakfråga, utan hur kyrkan avgör vad som är hennes lära.
Det är en ovanligt viktig fråga i en kyrka som samtidigt beskriver sig som evangelisk-luthersk och som demokratisk folkkyrka. Kyrkomötet fattar beslut, men beslut är inte i sig identiska med lära. Svenska kyrkan bekänner sig till en tro som hon inte själv har skapat utan tagit emot, bevarat och fortlöpande tolkat. Därför måste skillnaden mellan beslut, ordning och lära hållas klar om kyrkans egen självförståelse ska tas på allvar.
Det kommer till uttryck redan i kyrkoordningens portalparagraf:
”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.”
Formuleringen är betydelsefull eftersom den beskriver en normhierarki. Kyrkan börjar inte med sina senare beslut utan med Guds ord och bekännelsen. Först därefter nämns andra dokument som Svenska kyrkan har bejakat. Dessa senare dokument har alltså sin plats i kyrkans rättsordning och självförståelse, men de är inte grunden för tron utan står under den.
Detta innebär inte att allt i kyrkans liv är oföränderligt. Kyrkan kan ändra sina ordningar, revidera sina handböcker och ta ställning i frågor som tidigare inte varit aktuella. Men sådana förändringar sker på ordningens och tillämpningens nivå. De får sin kyrkliga legitimitet genom att stå under, och i samklang med, den tro och bekännelse som kyrkan säger sig ha mottagit. Kyrkan kan alltså utveckla sin ordning och pröva nya frågor, men hon kan inte genom ett senare beslut göra sig fri från den normhierarki som definierar hennes egen identitet.
