Kristen människosyn är förankrad i Bibeln, i skapelsens story om människan och i återlösningen i Jesus Kristus. Här finns såväl hennes djupaste vara, hennes tillblivelse, helande och upprättelse. Författaren, docent i dogmatik och kyrkoherde em., börjar i denna artikel med frågan om människans ursprung i den evolutionära synen men visar att svaret går utöver detta. Människans vara, hennes identitet, vilar i att hon är Guds avbild kallad till att i livet växa till likhet med Gud.
Om någon frågade mig vad jag helst av allt inte skulle vilja vara, skulle jag svara: »Biskop i England på 1860-talet.» År 1859 utkom nämligen Charles Darwins The Origin of Species, Arternas ursprung. Den boken satte igång ett jordskred på det religiösa området. I boken stod inget om att människan härstammar från aporna, men den uppmärksamme läsaren kunde själv dra slutsatser.
Biskopen kanske fick skrattarna på sin sida den gången, men skrattet fastnade i halsen.
Vid ett möte i Oxford 1860 med British Association höll biskop Samuel Wilberforce, biskop i Oxford, ett nedgörande föredrag om den darwinska utvecklingsteorien, vilket han avslutade med att vända sig till sin opponent, biologen Thomas Henry Huxley, och med ett oförskämt leende fråga, huruvida det var på faderns eller moderns sida som han härstammade från aporna. Biskopen kanske fick skrattarna på sin sida den gången, men skrattet fastnade i halsen. Huxley vände sig mot sin granne och sa: »God hath delivered him into my hands.» Svaret som biskopen fick av den agnostiske biologen hade framtiden för sig och låg mer i linje med kristen erfarenhet av en Gud som för människan växer i majestät och storhet ju längre människan tränger in i hans skapelse:
»Jag hävdade – och jag upprepar – ingen har skäl att skämmas för att ha en apa som farfar eller morfar. Om det funnes en förfader som jag skulle skämmas för att tänka på, så vore det snarare en människa – en människa med snabbt och rörligt intellekt – som inte nöjer sig med en tvivelaktig karriär på sitt eget område utan kastar sig in i vetenskapliga frågor, om vilka han icke har någon riktig kännedom, enbart för att fördunkla dem med en meningslös retorik och leda åhörarnas uppmärksamhet bort från sakens kärna med vältaliga utvikningar och skickliga vädjanden till religiösa fördomar.»
De slutsatser som inte öppet drogs om människans ursprung, drar Charles Darwin i ett verk från 1871 The Descent of Man, i vilket han klart uttryckte sambandet mellan människan och lägre livsformer. För sin egen del såg han inget irreligiöst i detta:
»Jag är medveten om att de slutsatser som framkommit i denna bok av somliga kommer att avvisas som irreligiösa. Men den som tar avstånd från dem är skyldig att visa varför det är mer mot religionen att förklara människans ursprung som en särskild art från någon lägre form, än att förklara den enskildes födelse genom den naturliga fortplantningens lagar.»
Men man missförstår problemet om man bara tror att det gäller en förbenad kyrkas motstånd mot nya idéer. Det gäller ytterst människans värde och plats i tillvaron. Vi har nog svårt att göra oss en föreställning om vilken omvälvning, för att inte säga katastrof, som det darwinistiska perspektivet medförde för den religiösa människan. Hon som befunnit sig lite lägre än änglarna i skapelsen, finner sig nu stå lite högre än aporna. Från avbild till apbild!
Det gäller ytterst människans värde och plats i tillvaron. Vi har nog svårt att göra oss en föreställning om vilken omvälvning, för att inte säga katastrof, som det darwinistiska perspektivet medförde för den religiösa människan.
