Musik, biologi, hjärtrytm
Vad händer när vi sjunger tillsammans? I denna artikel pekar kyrkoherden i Mölndal, Carl Sjögren, på en rad positiva effekter av att delta i körsång. Vardagsstress och trötthet byts ut mot glädje och energi, körsångarnas andning och hjärtrytm synkroniseras och vagusnerven aktiveras. Välbefinnandet ökar! (Begreppet »kroppens partitur» kommer från ett forskningsprojekt vid Sahlgrenska, inom vilket man studerar hur musik biologiskt påverkar kroppen genom att mäta hjärtrytm och andra fysiologiska reaktioner.) SPT ser gärna att fler inkommer med reflektioner och erfarenheter när det gäller det som händer med och i oss genom att delta körsång.
För en tid sedan råkade jag stå utanför Fässbergs kyrka vid en stor trädstam, när körövningen med den ena kören just tagit slut och den andra (där jag själv skulle sjunga med) strax skulle börja. Ur kyrkan vällde körsångare i alla åldrar ut och strömmade nedför den branta backen mot Mölndals centrum. Först hade jag tänkt att gå sångarna till mötes, heja på dem jag mötte och gå in i kyrkan och kolla att alla noter var på plats. Men nu blev jag stående och såg och hörde sångarna när de kom. Det strålade om dem, de kom leende, nynnande, med lätta steg, några i samspråk, de flesta med egna melodier och sjungande röster. Ingen tog upp telefonen. Ingen såg sig så där bistert omkring som vi svenskar normalt gör när vi skyndar vidare mot nästa ärende. Här mötte jag glädje, musikanteri och lätta steg nedför backen.
Vad är det egentligen som händer i oss människor när vi sjunger tillsammans? Fråga vilken körsångare som helst! Erfarenheterna är samstämmiga: jag kan komma stressad, trött och lite uppgiven till körrepetitionen. Efter en kort stund är fokus på melodier, intonation, crescendo och diminuendo. Tonerna böljar fram, efter en kort stunds fika kallar dirigenten oss samman igen. Nya toner, nya melodislingor. Och så, alldeles för snabbt, är övningen slut. Glada tillrop, nynnande körsångare lämnar körrummet. Och jag satte mig på cykeln och sjöng hela vägen hem, 16 km senare…
När människor sjunger i kör stiger och sjunker deras hjärtrytm i samma takt. Forskarna vid Sahlgrenska akademin granskade körsångens hälsoeffekter för drygt tio år sedan. Nyheten slog ned som en bomb i såväl den sekulära som den kyrkliga världen. Här upptäckte man något som forskningen dittills stått frågande inför. Visst hade vi anat, säger forskarna i »Body Score» eller »Kroppens partitur» på Sahlgrenska, att den gemensamma sången gör att de som sjunger samordnar sin andning. Sången tvingar fram en lugn och regelbunden andning, vilket har en dramatisk effekt på hur varierat hjärtat slår. Den lugna, »påtvingade», andningen styr aktiviteten i vagusnerven som är involverad i vårt känsloliv och vår kommunikation. Den påverkar också röstklangen. Genom den gemensamma sången, och därmed gemensamma andningen, kan vi alltså utöva kontroll över mentala tillstånd.
Bra för hälsan
Körsjungandets effekter på hälsa och välbefinnande omvittnas av många fler än mig där i backen utanför Fässbergs kyrka. Men den har fram till 2013 nästan inte alls studerats vetenskapligt. Så här säger till exempel forskaren Björn Vickhoff apropå de sensationella forskningsresultaten från 2013: »Vid styrd, kontrollerad, andning sjunker pulsen på utandningen för att åter stiga när man andas in. Detta beror på att utandningen aktiverar vagusnerven som bromsar hjärtat. Effekten kallas medicinskt för RSA och är förknippad med att man är frisk, ung, mår bra och inte är stressad. Vår hypotes är att sång är en form av regelbunden, styrd, andning, eftersom man andas ut på sångfraserna och in mellan dessa.» Kan du se sångarna framför dig när de kommer från körövningen? Oavsett ålder kommer de på lätta steg: som om alla var friska, unga, mår bra och inte är stressade. Och forskaren fortsätter: »Vi vet sedan tidigare att körsång synkroniserar sångarnas muskelrörelser och neurala aktiviteter i stora delar av kroppen. Nu vet vi också att detta också gäller hjärtat.»
Gemensam sång är ju inte bara de lyckliga körsångarnas privilegium att få vara med om. Det händer varje gång vi samlas till gudstjänst, vid varje psalm vi sjunger. I den gemensamma psalmsången »tvingar» vi alla kroppar som firar gudstjänst till långa och långsamma utandningar. Vid varje gudstjänsttillfälle börjar ditt hjärta klappa i samma takt som hos de andra i rummet. Något händer med gemenskapen i rummet. Inte bara att vi vandrar ut i vardagen, nynnande på den mäktiga slutpsalmen. Utan vi har, fysiskt och medicinskt beforskat, varit med om en synkronisering av hjärtana i kyrkorummet.
Det som händer i en kör eller församling som sjunger psalmer, handlar inte bara om biologi eller att en av våra nerver påverkar känslolivet. Forskarna upptäckte att den biologiska synkroniseringen hos körsångarna också skapade ett mentalt vi-perspektiv, något som borde kunna användas bredare och i fler sammanhang än i kören. Till exempel började man fundera över hur detta kunde användas i skolan för att stärka samarbetsförmågan, eller i andra sammanhang där den kollektiva viljan behöver manifesteras. Så här uttrycker sig forskaren Björn Vickhoff igen: »Överallt där man agerar och sjunger unisont finns det en koppling till kollektiv vilja, tänk bara på fotbollsläktare, politiska körer, arbetssånger, psalmsång i skolan, festivaltåg, religiösa körer eller militär exercis.»
Påverkar nervsystemet
Den gemensamma psalmsången är alltså inte bara förmedlare av kunskap eller en känsla. Att sjunga en psalm tillsammans påverkar nervsystemet och gör att vi känner oss unga och friska igen. Psalmen skapar också kollektiv vilja, den förändrar livsinställningen och påverkar oss på ett djupare plan än vi först trodde.
En av tonsättarna bakom många av Taizé-kommunitetens sånger, J. Gelinau, har uttryckt det så här: »Den gemensamma sången skapar communio i kyrkan, gemenskap med varandra över hela jorden. Den gemensamma sången skapar kyrka.» Efter forskningsupptäckterna från Sahlgrenska Akademin vet vi att psalmsången bidrar till att manifestera församlingens och därmed kyrkans kollektiva vilja.
I tider av provsjungning av nya psalmer och experimenterande med den gemensamma sången kan dessa forskningsrön ställa relevanta frågor. Tänk om den goda gemenskapen i församlingen beror på att vi sjunger ihop! Vad händer med en församling som bokstavligen får psalmrytmen i blodet? Och tänk om det är tvärtom, att bristen på gemensam sång ytterligare individualiserar oss, förminskar den kollektiva viljan och motverkar församlingsbygget!
Carl Sjögren
Carl Sjögren
