»Svensk Pastoraltidskrift vill vara en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund. Tidningens perspektiv bygger på förtroende för att kyrkans Herre, Jesus Kristus, genom sin Helige Ande leder dess utveckling genom seklerna och i vår tid. Därför är arvet från fornkyrka, reformation och kyrkoväckelse av normerande betydelse också för vår kyrka.»

Så lyder SPT:s programförklaring publicerad i redaktionsrutan i varje nummer. Den allmänkyrkliga trosgrunden är fundamental – uppdraget att bevara och tradera vidare den klassiska kristna tron i vördnad för det normerande arvet från kyrkan i alla tider och överallt.

SPT vill tjäna Kyrkans Herre utan att hemfalla åt det tillfälliga och falla undan för den mest högröstade opinionen.

Programförklaringen är ambitiös men också ödmjuk. SPT vill tjäna Kyrkans Herre utan att hemfalla åt det tillfälliga och falla undan för den mest högröstade opinionen. Ofta väcker det respekt. För några blir det en lättnad och påminnelse om att det finns en trons grundläggande sanning – en regula veritatis – giltig i alla tider och i hela Kristi kyrka.

Men ännu oftare irriterar den och möter gensägelse. Med vilken rätt kan SPT mena sig vara en röst »för klassisk kristen tro ... på den allmänneliga kyrkans trosgrund»? Finns det då något sådant som klassisk kristen tro? Är inte all tro en tolkning? Är inte all teologi och bibeltolkning en färskvara med bäst-föredatum? När samhället förändras, förändras kyrkan. När nya ideologier tar plats påverkas även teologin. När världens problembilder skiftar, ändrar även kyrkan och teologin sitt fokus. Så måste det vara för att kyrkan ska vara relevant. Men relevant för vadå? För det tillfälliga, ja. Men om kyrkan ska vara relevant för det tidlöst mänskliga måste »arvet från fornkyrka, reformation och kyrkoväckelse» leva och vara »av normerande betydelse också för vår kyrka».

Exemplen på en ständigt föränderlig kyrka är otaliga – panta rei, allting flyter, som Herakleitos hävdade. Bara under det senaste halvseklet har kyrkan – inte minst Svenska kyrkan – påverkats av tillfälliga ideologier: befrielseteologin och 68-rörelsens vänsterorientering, marxismen och existentialismen har haft sin tid, ekoteologin sin glansperiod. Könsmaktskampen och queerteologin har just nu sitt genomslag.

Från hennes första tid hör teologiska vindkantringar till kyrkans historia. Föränderligheten förvånar inte, däremot motsatsen. Oföränderligheten, de kyrkliga djuphavsströmmarna som inte ändrar riktning trots stormvågorna på ytan. De teologiska skiftningarna är just vågor, ibland stormvågor. 68-vänstern fick liksom en gång fascismen teologiskt genomslag, men var en stormvåg bland många. Varken den eller den dagsfärska queerteologin har framtiden för sig. Man kan vara så angelägen om att vara relevant att man snabbt blir irrelevant.

För att vågor ska växa krävs ett djuphav som bär dem. Det är den klassiska kristna tron, trosarvet, som förblir när stormen lagt sig. Det stillsamma djupet kräver djupdykningar för att upptäckas. Där vill SPT vara och hävda att vindkantringarna går över, medan djupet måste utforskas i varje ny tid. Om det allmänkyrkliga arvet går förlorat blir kyrkan för grund.

För att söka det gemensamma och omistliga kommer SPT därför att göra intervjuer med personer som har skiftande teologiska profiler. Ibland med en retrospektiv blick, ibland mitt i nuet. I Pilgrim (3/2022) skrev KG Hammar nyligen om högkyrklighetens förmåga »att bygga församling», något som 68-rörelsen förbisåg. Och i detta nummer intervjuas en av 68-rörelsens profiler, biskop em. Jonas Jonson, som är glad över att »vi åter blivit en kyrka med mässan i centrum», en kyrka som är öppen och vill »nå ut till alla».

Men är då inte skillnaderna för stora för att kyrkan ska kunna hållas samman? Polariseringen pågår. Den har ökat globalt, nationellt, i vår egen kyrka liksom i kristenheten i stort. Skillnaden i liturgi, förkunnelse och syn på Skriften och kyrkans tradition är enorm mellan exempelvis de ortodoxa eller syrianska kyrkorna och de evangelikala i USA. Går det att tala om en enda katolsk/allmännelig och apostolisk kyrka? Finns det en enhet bortom de starkt divergerande uttrycken? När synen på sakramenten, äktenskapet, ecklesiologin, ämbetet och tolkningen av Bibeln är mer separerande än förenande?

Svaret är ja, om det finns en djup enhet bortom oenigheten, en enhet som inte är grundad i teologiska dokument utan i en person: Jesus Kristus, världens frälsare. Han som är vad ängeln kungjorde i julnatten: »I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren» (Luk. 2:11). Om vilken Petrus bekände: »Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige» (Joh. 6:66). Och som i sitt avskedstal sade om sig själv: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig» (Joh. 14:6).

Men om man börjar vara otydlig om det mest fundamentala, om djupet som bär stormvågorna på ytan, om trosbekännelsens ord om att Jesus Kristus är »Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud», då brister enheten. Vi ser på många håll i vår egen kyrka inte bara en liberal teologi utan också en oklar kristologi, en ibland nästan kristofobisk inställning, där Jesus sätts i skämsgarderoben i förkunnelse och kommunikation. Fast korset var ju skampålen rest inför världens blickar.

Folk kommer för att man undrar om Gud, om nåd, om det oanade och heliga. Om då kyrkan surfar på ytans vågor, förlorar hon det folk som hon är folkkyrka för.

Helene Egnell skriver i Svensk Kyrkotidning (1/2023) om kyrkans värdegrund. Samtidigt som hon tar avstånd från SPT:s teologiska profil bekräftar hon den. Men vad som sägs i sak är det viktiga, att om kyrkan fokuserar på värdegrundsfrågor liknande ett program för Amnesty, så har något gått förlorat. För kyrkan är något annat. I centrum finns en inkarnerad Gud. Där är vi överens, om detta måste vi tala, om detta har SPT skrivit i flera år. Fler röster börjar höras. Det är glädjande.

Queerteologin får inte folk att komma till kyrkan. Inte pridemattor i kyrkogången eller betonandet av mänskliga rättigheter. Folk kommer för att man undrar om Gud, om nåd, om det oanade och heliga. Om då kyrkan surfar på ytans vågor, förlorar hon det folk som hon är folkkyrka för. Om hon i förkunnelse, församlingsblad och webbsidor marginaliserar Jesus för att vara tidsrelevant, möter hon inte sökaren. Att tassa i filttofflor kring evangeliets kärna duger inte om vi önskar en öppen kyrka som vill »nå ut till alla» – till dem som hungrar och törstar efter nåd.

Som den nyvigde visbybiskopen Erik Eckerdals valspråk lyder: Lägg ut på djupet!