Konflikten mellan Israel och Gaza engagerar en hel värld. Historien bakom är lång, och hur den ska förstås beror ofta på vilken utgångspunkt man tar: 1948? 1967? 1973? Eller redan i Moseböckerna där landlöftet till patriarkerna formuleras. Sten Hidal, professor em. i Gamla testamentets exegetik i Lund, ger här en överblick över landlöftet så som det uttrycks i Bibeln och till dels påverkar dagens situation i vissa judiskt ortodoxa riktningar.

Aldrig i världshistorien har en så stor och långvarig konflikt utkämpats om ett så litet landområde som det som nu kontrolleras av Israel. Bakgrunden ligger till en del i att den ena parten kan åberopa sig på ett gudomligt löfte, det så kallade landlöftet i Gamla testamentet (GT). Heliga skrifter brukar inte innehålla löften att ett visst landområde skall tillfalla ett visst folk. Koranen innehåller inget liknande, inte heller Nya testamentet (NT).

Det utlovade landet

Även en ganska flyktig läsning av de fem Moseböckerna visar detta. I 1 Mos. 12 får Abram veta, att Gud skall visa honom det land där han och hans efterkommande skall bo, och i fortsättningen framgår det att landet är Kanaan. Men tydligast på denna punkt är 5 Moseboken. Redan i det inledande kapitlet anslås temat: »Härmed överlämnar jag landet åt er. Gå och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat att ge åt era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande» (1 Mos. 1:8). Israel står efter ökenvandringen redo att gå in i det utlovade landet, och de instrueras nu i ett stort tal av Mose.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in