Läran för livet

Artikelförfattaren är teol. dr, komminister em. och redaktionsmedlem i SPT. Vi möter i artikeln ett initierat resonemang som tydligt kopplar samman lära och liv i det som kan benämnas som klassisk kristen tro.

Dela
Läran för livet

Artikelförfattaren är teol. dr, komminister em. och redaktionsmedlem i SPT. Vi möter i artikeln ett initierat resonemang som tydligt kopplar samman lära och liv i det som kan benämnas som klassisk kristen tro.

Inte sällan framställs i våra kyrkliga sammanhang ett förment motsatsförhållande mellan lära och liv. Det är lärans betydelse som ofta får träda tillbaka eller som blir ifrågasatt. Att över huvud taget tala om den kristna läran, om klassisk kristen troslära, anses många gånger som närmast omöjligt. Och skulle ordet dogm användas, värjer sig många av någon anledning. Detta betyder, att det djupa samspel mellan lära och liv som i den kristna huvudfåran varit självklart och av största betydelse riskerar att döljas eller rent av gå förlorad. Lära och liv är i kristen tro intimt sammankopplade; läran är läran för livet.

Apostlarnas undervisning

I de nytestamentliga breven möter vi förmaningar som har med församlingens liv och den kristna livsföringen att göra, men i lika hög grad förmaningar som har med läran att göra. Det fasthållande vid »apostlarnas undervisning» som utmärker pingstförsamlingen i Jerusalem (Apg. 2:42) går som en röd tråd genom dessa bibeltexter. »Den sunda läran» (pastoralbreven) får inte sammanblandas med främmande läror som döljer evangeliets sanning. Evangeliets innehåll är ett alldeles bestämt innehåll. Det framgår tydligt i det apostoliska vittnesbördet, inte minst när aposteln Paulus påminner korinthierna (1 Kor. 15:1 ff.) om det mottagna evangelium − »orden i min förkunnelse», »på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade».

Den sunda läran har i de apostoliska texterna sitt nära samband med det kristna livet. Lära och liv går i varandra; läran är omistlig för en kristen livsföring. En »dogmfri kristendom» är fjärran från Nya testamentet. Luther säger i en tolkning av syndafallet: »Djävulen frestar ej med grova synder utan lockar människan först till tvivel på Guds ord och sedan till olydnad mot Ordet. Ursprunget till all synd är otro, falska tankar om Gud, avvikande från Guds ord», och han konstaterar: »därför är otron källan till alla synder, och ’falsk lära’ den största av alla andliga faror, eftersom den för människan bort från Ordet» (efter B. Hägglund, De homine).

Katekestraditionen

Den medeltida traditionen att kort och ordnat framställa kyrkans lära i det som fick benämningen katekes har ju haft utomordentligt stor betydelse i vårt kyrkoliv. Den bibliska och kyrkliga läran får i katekesformen sitt systematiska upplägg. Och det pedagogiska greppet med frågor och svar befordrar memorering och inlärning. Luthers Lilla katekes har under århundraden med en rad utvecklingar tjänat trosundervisningen i vår kyrka. Och även om den senaste katekesutvecklingen med officiell status är 1878 års, ser vi hur katekesen gett form och innehåll till ett flertal läroböcker för konfirmander in i vår egen tid.