Det varnas för individualistisk liturgi. Det kan visserligen behövas, men då utan att vara kontrollerande, utan att skapa osäkerhet och rädsla.

Den tidigare ordföranden för kyrkomötets gudstjänstutskott Sofija Lazić Pedersen har väckt frågan i en debattartikel i Kyrkans Tidning 34/2024. Där betonar hon att man ska vara noga med den fastställda liturgin.

Här finns två liturgiska fallgropar. Den ena är rigiditet, den andra är lössläppthet.

Gudstjänstspråket, liturgin och läran är inte prästens påhitt, utan denne är förvaltare av Kyrkans bekännelse. Å andra sidan får kravet på bokstavlig handbokstrohet inte bidra till en räddhågans kultur i kyrkan eller till självcensur vad gäller vår tids kontroversiella frågor.

I kyrkan behöver vi höga valv, inte bara för vad som i svenskkyrklig kontext blivit normerande normalteologi utan också för den klassiska kristna trosprofil som i den världsvida kyrkan känns igen som normal allmänkyrklig teologi.

Men handen på hjärtat – nog gör nästan alla präster ibland avvikelser från handbokens bokstav. Ett slaviskt fasthållande vid handboken vore närmast parodiskt. Nog måste en präst vid en läst mässa kunna ersätta orden »tillbedjande sjunga» med »tillbedjande säga». Bokstavstroget är det kanske inte. Men liturgiskt lämpligt är det. Och inte måste prästen alltid ha ögonen fästa vid missalet.

Exempel på rigiditet är den famösa anmälan till ansvarsnämnden för biskopar som biskop Erik Eckerdal drabbades av efter förra årets öppningsmässa till kyrkomötet. Med ett enda ord avvek han från kyrkohandbokens ordalydelse, ett enda inskjutet dig – tackade dig – i instiftelseorden. Fast avvikelsen var i trohet mot Skriftens ord, där det står att Jesus tackade Gud. Handbokens formulering är här i själva verket beskuren.

Problemet med denna anmälan är att den bidrar till en rädslans kultur. Räddhåga hör inte hemma i liturgin, vare sig det gäller röstläge, kroppsspråk eller oro för att säga fel. Liturgi är lek inför Guds ansikte, och som all lek har den tydliga regler men också glad frimodighet.

Den andra fallgropen är lössläppthet. Och nog är det ett ännu större problem med alltför livligt improviserande med liturgiska frivolter och infogade pratrutor utan förankring i kyrkans tro och lära. Där prästens liturgiska beteende mer vill vara underhållande än fördjupande, där prästen snarare blir konferencier än celebrant och officiant. Det högtidliga och tidlösa, det djupa och allvarliga, får stryka på foten för ett liturgiskt stand-up-beteende. Allt för att tillgodose människans omättliga »aptit på förströelser», som Neil Postman varnade för.

Detta skrivs inte som en anklagelse utan till eftertanke och uppmuntran för varje präst. Var fri men inte frigjord! Var trogen handboken, vår lära och bekännelse men se upp med att vara liturgisk estradör! Försök att finna balansen mellan det formalistiska och det populistiska! Släpp egot för att släppa fram Kristus i liturgi och förkunnelse! Vila i det givna i Guds Ord och handbokens formuleringar utan att det personliga går förlorat!

I detta finns en märklig glädje, en överlåtelse till en kallelse som är större än den enskilde prästens. Prästen behöver inte uppfinna liturgin varje söndag. Sedan tvåtusen år ligger den och väntar.

Redan Justinus Martyren beskrev i mitten av 100-talet liturgins huvuddrag, inte som en uppmaning utan som en beskrivning av vad som redan firades. Och vår äldsta eukaristiska bön går tillbaka till Hippolytus omkring år 200.

Den tidigare kyrkoherden Gunnar Sjöberg har en poäng i sin krönika i Kyrkans Tidning nr 38/2024. Apropå utformandet av kyrkliga handlingar skriver han att »med en liturgisk och teologisk ryggrad förankrad i kyrkans historia kan vi utan risk böja oss för människors önskemål och situationers krav. Gudstjänster och kyrkliga handlingar är till för människans skull, inte kyrkans egen.» Frihet men inte frigjordhet, trygghet i läran utan att kyrkohandboken används för att kontrollera prästens agerande.

Men här finns också ett annat problem, nämligen att kyrkohandbokens texter spretar. I många böner är språket förytligat och trivialiserat. I flera nattvardsböner finns dessutom en besvärande otydlighet vad gäller realpresensen. Att avvika från de fastställda formuleringarna behöver inte vara uttryck för individualism och klåfingrigt godtycke. Det kan också vara trohet mot den evangeliska, lutherska och katolska rikedom som i den senaste handboken blivit reducerad.

Processen kring dess tillkomst diskuterades flitigt under åren omkring 2017. Det kan talas om rigiditet från dem som drev fram den. Redan under remissförfarandet fanns oron. Frågorna till församlingarna var formulerade så att i stort sett vad som helst kunde få plats i handboken. Resultatet blev en starkt kritiserad handbok med inledningsord och böner som i flera fall är mer skrivbordsformuleringar än levande liturgi.

Gunnar Sjöberg berättar i sin krönika hur han i ett sent skede var »med om Kyrkokansliets beredning av den nya kyrkohandboken. Kritiken mot bristande dialog var stor och vid ett möte föreslog jag att vi skulle stanna upp och erkänna vissa brister. ’Vi pudlar inte’, ropade en röst på digitalt avstånd. Jag backade fegt, processen löpte på och, som ibland sägs, trycktes på från centralt håll.»

1986 års kyrkohandbok upplevdes däremot från början som en befriande möjlighet och ett fönster mot den världsvida kyrkan. Nya gudstjänstformer infördes och många ska byttes mot kan. Den blev till upptäckarglädje av gudstjänsten för både kyrkoarbetare och lekfolk. Det viktigaste blev inte att i detaljer alltid göra rätt utan att evangeliet nådde ut. Kyrkohandboken inbjöd till liturgiskt liv, inte till lagisk formalism. Något av detta gick förlorat med KH 2017. Med kyrkomötets beslut följde stränga förhållningsorder. Men en rädd kyrka blir en lagisk kyrka.

I storpastoraten ökar risken. Avståndet mellan ledningen och den gudstjänstfirande församlingen kan vara stort. Ledningens krav på val av liturgiska alternativ likaväl som regler för vilket bröd och vin som ska användas kan kväva lokal frihet, frimodighet och gudstjänstglädje. Det blir en felsökarkultur på pastoratsnivå. Gud bevare oss från sådan ensidighet!

Den legendariske prästen i Uppsala Fredrik Sidwall underströk att man skall ha »handboken i hjärtat». Den präst som är förtrogen med kyrkans tradition och står i kontinuitet med den historiska och världsvida kyrkan bär på friheten att improvisera när situationen så kräver. Och en trohet mot det apostoliska som gäller i kyrkan i alla tider och överallt. Det är värt ett stort Halleluja!


Ett litet Dig betyder så mycket ...
Kanske kan ändå något gott komma ut ur detta. Celebrerande präster får anledning att reflektera över sitt sätt att gestalta liturgin. En hel del finns att inspireras av genom det sätt på vilket biskop Erik celebrerade mässan.