Plötsligt uppstod en debatt om handbokstrohet. Efter åratal av diskreta men uppenbara avvikelser på många håll från kyrkohandbokens ordalydelser blev biskop Erik Eckerdal angripen för att ha infogat »dig» i instiftelseorden. Och ett »sin» i välsignelsen. För detta tilltag med ett tillägg, som kan motiveras bibliskt, ekumeniskt och sakramentalt har Eckerdal blivit anmäld till ansvarsnämnden.

Bakgrunden är inledningsmässan till kyrkomötets första session den 3 oktober i Uppsala domkyrka då biskopen i Visby, Erik Eckerdal, var celebrant och predikant. Kritiken började som så ofta i sociala medier snart efter mässan och i ett högt tonläge – ord som »klåfingrighet», »extrema» och »irrläror» fälldes. Sedan fortsatte det med två anmälningar till ansvarsnämnden.

Vad var det då som hade förändrats i ordalydelsen? Den primära upprördheten gällde att ordet »dig» två gånger infogades i nattvardsbönen: »Tog han ett bröd, tackade dig, bröt det… Likaså tog han bägaren, tackade dig och gav…»

Utgångspunkten för kritiken var att den av kyrkomötet 2017 antagna handboken inte till punkt och pricka hade följts. I debatten anfördes då vikten av en uppstramning av handbokstroheten efter några år med en ganska vildvuxen flora av lokalt tillkomna gudstjänstordningar. I grunden fanns en samstämmighet om detta. Handboken rymmer de ordningar som gäller, därför ska även smärre förändringar undvikas.

Å andra sidan är smärre förändringar oundvikliga och ofta naturliga. Som att prästen vid en läst mässa vanligen inte avslutar prefationen med handbokens ord »och tillbedjande sjunga» utan ändrar lydelsen till »och tillbedjande säga» eller »tillbe och lova dig». Eller att celebranten inför kommunionen infogar en inbjudan som »välkomna fram». Det är få präster och biskopar – om ens någon – som inte någon gång medvetet eller omedvetet gör små avvikelser från handbokens exakta ordalydelser. Att tolka kyrkomötets beslut så kompromisslöst som anmälningarna gör blir då närmast löjeväckande och riskerar att leda till en aldrig sinande ström av anmälningar till domkapitel och ansvarsnämnd. Syftet med bestämmelsen är rimligen att kyrkans tro, bekännelse och lära aldrig ska överges.

Avgörande blir då om detta tillagda »dig» i instiftelseorden är en sådan teologisk förändring att det bryter mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Att ansvarsnämnden skulle se det så är osannolikt. Sven-Erik Brodd, professor em. i kyrkovetenskap, ger i en artikel i Kyrkans Tidning (nr 44/2023) en initierad genomgång av frågan om instiftelseordens form och funktion inom ramen för den eukaristiska bönen. Han skriver att »det är uppenbart att den som tackas är Gud, det vill säga Fadern ... Alltså: det är ingen dogmatisk skillnad mellan ’tackade’, ’tackade dig’ och ’tackade dig, helige Fader’.»

Brodd konstaterar: »Hur som helst, tillägget ’dig’ i nattvardsbönen är ingen saklig förändring av konsekrationen, det är inte ens en tolkning av den och avviker definitivt inte från Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Men det väcker en rad frågor om de föreställningsvärldar som finns i Svenska kyrkan.»

Vad Brodd förmodligen anspelar på är vad Kerstin Wimmer, teol.dr och systematisk teolog, tar upp i sin debattartikel (KT 45/2023). Hon uppfattar instiftelseorden som just en berättelse och vill »understryka berättelsen, själva essensen av Jesus Kristus som vår befriare. I denna mening kan vi tala om instiftelseorden som en sakramental berättelse». Wimmer återkommer flera gånger till »berättelsen» och menar att »ur en liturgisk aspekt anser jag att den sakramentala berättelsen (instiftelseorden) vinner på att ’sticka ut’ i nattvardsbönen».

Ett sådant sätt att förstå instiftelseorden hade Brodd emellertid redan förutsett och avvisat: »Begreppet Bibelns berättelse som benämning för en del av nattvardsbönen är osannolik. Instiftelseorden är helt enkelt ingen berättelse och finns dessutom i olika varianter i Nya testamentet. Uttrycket berättelse skulle möjligen kunna användas om anamnesen. Om instiftelseorden som berättelse skulle tas bokstavligt i någon mening, skulle det innebära att Svenska kyrkan ger ett nytt bidrag till mängden av lutherska nattvardsuppfattningar.»

Att uppfatta instiftelseorden som en berättelse är främmande för de stora kyrkorna – den romersk-katolska kyrkan, den anglikanska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna. Ur ekumenisk och allmänkyrklig synvinkel är en sådan syn starkt reduktionistisk. Följdriktigt menar Wimmer också att vad som utdelas är inget annat än »det välsignade brödet och vinet». Vad som sker i den eukaristiska bönen är då inte en konsekration utan ett välsignande. Kanske är det därför som kommunionen allt oftare beskrivs som att samlas för »att dela vin och bröd», en direkt floskulös formulering. För nog gör vi någonting mer än så i kyrkan?

Varför då dessa anmälningar? Syftet kan knappast ha varit att få biskopen fälld. Något brott mot kyrkans tro, bekännelse eller lära påvisas inte i anmälningarna.

Så varför? Frågorna blir många: Är det för att markera mot en biskop med omfattande ekumeniska kontakter som celebrerade en mässa i god allmänkyrklig tradition? Göms här en irritation över en mer allmänkyrkligt profilerad mässa än vad som finns i flera av de nuvarande eukaristiska bönerna, där konsekrationen och Kristi kropps och blods reella närvaro reduceras till att endast vara »ett välsignat bröd»? Som vore det ingenting annat än vad många kristna har som vana inför en måltid – att be Gud välsigna maten?

Och, är då instiftelseorden endast en berättelse som berättas? Den allmänkyrkliga förståelsen säger något annat, att Kristi frivilliga och en gång för alla givna offer på korset aktualiseras och blir närvarande i nattvardens bröd och vin i vårt nu.

Så har än en gång Svenska kyrkans oklara nattvardssyn hamnat på agendan. Men kanske kan ändå något gott komma ut ur detta. Celebrerande präster får anledning att reflektera över sitt sätt att gestalta liturgin. En hel del finns att inspireras av genom det sätt på vilket biskop Erik celebrerade mässan. Bland dem som av hänsyn till kyrkoordningens formulering tvekar inför att uttala ett »dig» är det nog allt fler som fortsättningsvis åtminstone i tysthet kommer att infoga ordet, som en påminnelse om vem präst och församling vänder sig till i bönen.

Marcus Romedahl har en befriande poäng när han i sin debattartikel (KT 45/2023) i stället gläds över mässan och ser »hur vackert biskop Erik gestaltar måltiden» och tackar honom för att »det var en fin mässa».

Inte ens de höga valven i en katedral förmår lyfta en mässa om de liturgiska texterna är teologiskt banala, medan en mässa där konsekrationens mysterium anas kan få den enklaste kyrka att skimra av det heliga. Biskop Erik Eckerdal har visat detta – tidigare i ett mindre kapell, nu i en katedral.