Pilgrimsvandrande har blivit allt vanligare. Pilgrimsleder från forna tider rustas upp och nya skapas. I Sverige och hela Europa är det möjligt att pilgrimsvandra långa sträckor, i dagar, veckor och månader. Men varför gör man det? Andreas Almer, präst, reflekterar över detta och delar med sig av både personliga och mer generella erfarenheter. Ut och vandra – och gör det med det största av alla stora mål i sikte!

Att pilgrimsvandra har så smått blivit på modet. Det finns många skäl till att människor väljer det. Bortsett från det andliga sökandet så kan även sådant som motion, reslust och vandrandet i sig vara impulser. Oavsett vilket, Gud använder många vägar för att nå fram – inte minst till dem som längtar och söker.

SPT gav i nr 20/2023 några perspektiv, som visar på en fåra som dominerar för pilgrimsvandringar i Sverige, den med de så kallade sju nyckelorden. Men när vår Herre skall ploga gör han emellertid mer än en fåra för att kunna så desto rikligare. Jag vill därför här ge ett kompletterande perspektiv.

Först vill jag vända mig till den studie som teol. dr Anna Davidsson Bremborg gjorde i början av 2000-talet. I sin bok Pilgrimsvandringar på svenska (2010) har hon gjort en studie av pilgrimsvandringar i Sverige och vill »på ett övergripande sätt analysera pilgrimsvandringarna som fenomen». Hon har gjort 26 fältstudier, vandrat med i olika pilgrimsvandringar, både endagars och flerdagars. Dessa vandringar har varit arrangerade av stift, pastorat, församlingar, pilgrimscentrum i Vadstena, fransiskanska pilgrimsrörelsen, Studieförbudet Sensus, Sankt Olofs pilgrimer samt av en präst som gjort det privat. I underlaget för boken finns även enkäter, samtal med vandrare och intervjuer med bland annat ledare.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in