När komik ledde till förståelse

Det kom en ny elev till förskoleklassen. Jag förstod ganska direkt att killen hade det som vi pedagoger brukar uttrycka som »mycket goda sociokulturella förutsättningar». På påfallande god engelska förklarade pappan för den lite oroliga killen, att han snart skulle lära sig svenska. »Just imitate mrs. Anna and you will learn Swedish sooner than you think!» Ungefär så.

Sedan tänkte jag inte mer på det, släppte in eleverna, presenterade den nya killen och inledde skoldagen. Jag iakttog medvetet killens lite vilsna blickar inför det han var med om. Att sitta i en ring på en stor rund matta. När det fanns gott om stolar i klassrummet. För att bara nämna en påtaglig skillnad från killens asiatiska skolkultur. Han satt med mycket fokuserad blick och iakttog mig.

Jag, som alltid har varit mycket varmblodig av mig och dessutom då var »femti’ plus», fläktade med blusens krage och blåste uppåt luggen. Och pustade. Och fläktade igen med blusen. Och blåste. Och pustade. Även min kollega iakttog killen och sökte sedan min blick. Killen gjorde nämligen exakt likadant. Fläktade med tröjan. Blåste uppåt luggen … och pustade. Jag lyckades hålla mig, men vi exploderade båda av skratt efteråt i personalrummet. När killens pappa kom för att hämta honom några timmar senare, utbrast killen uppgivet: »I did what you said, dad. I really tried. I still understand nothing!» Ungefär så.

Många gånger sedan dess, har jag reflekterat över den inte så lite komiska episoden. Jag tänker att det är lätt hänt i kyrkan, att vi uttrycker (i ord eller i sända signaler) att det räcker med att härma det som någon annan gör, så kommer tron liksom av sig själv. För den nya killen, var det vare sig viljan eller förmågan att tillgodogöra sig det som hände i klassrummet, som var problemen. Tvärtom, så var han mycket receptiv, som vi uttrycker det på pedagogspråk. Problemet var jag själv. Det jag trodde mig förmedla, korresponderade helt enkelt inte med det han uppfattade. Mina åthävor, blev alltså tydligare än undervisningens innehåll.

I kyrkans och församlingens sammanhang träffas både vana, mindre vana och helt ovana personer. Barn, ungdomar och äldre. Och de riktigt gamla. Personer med vitt skilda bakgrunder och yttre förutsättningar. Jag återkommer ofta till den likhet en förkunnare har med oss pedagoger. Och med nya personers möjlighet att ta till sig den kristna tron, pröva den och göra den till sin.

Självklart sker inte den processen över en natt. Min egen erfarenhet är, att det tog mig både femtio och sextio år att på djupet få insikt om de mest basala kristna sanningarna. Att förstå (i hjärtat) det jag vetat (med hjärnan) sedan barnsben men långt senare tillgodogjort som en insikt (i min självförståelse). Detta ledde till ny vetskap, ökad förståelse, och ytterligare insikter. Av ibland nog så smärtsamma egna erfarenheter.

Efter bara ett par veckor, mötte jag en helt annan blick i den nya killens ansikte på morgnarna, under skoldagarna och efteråt när hans pappa hämtade honom. Även om killen inte uttryckte det exakt så här, var det i alla fall det hans blick och kroppsspråk uttryckte: »I start to get it, dad! I really do!» Nu hade han varit med om samma företeelse dag efter dag. Förstått sambanden och sammanhanget, och blivit medveten om syftet. Kompisarna hade fått vara förebilder. Oftast goda, men inte så sällan mindre goda.

Och jag fick reda ut och hjälpa honom att sätta ord på. Och så fick jag vara mer medveten om mitt kroppsspråk, så att det jag uttryckte i ord, åthävor och handlingar, korresponderade bättre med det jag ville förmedla. Det finns självklart många ytterligare paralleller till det som vår evangeliebok uttrycker som tro och liv. Det får helt enkelt bli ett senare kapitel. Eller snarare Reflex.