Överorganiserandets underbara vedermödor

Jag har ständigt försökt värja mig mot att vara kyrkopolitiskt aktiv. En del av detta kan skyllas på en engelsk professor som verkade i Singapore, C. Northcote Parkinson. Minns någon hans lagar? Först och främst denna: »Varje arbete tenderar att fylla ut den tillgängliga tiden.» Slutsatsen av hans tankar om förvaltning är att där en person kan utföra en uppgift, blir lätt samma uppgift övermäktig när arbetsstyrkan svällt till tre, fem eller sju. För då går mesta tiden åt till att sysselsätta varandra.

Nu ser jag detta på nära håll som värvad som fritidsbeslutsfattare i en kommun. I stället för att en kunnig och omdömesgill person eller en liten informell lika kunnig grupp bestämmer vad som ska ske, rinner det mesta av vår energi ut i ett sumpigt mangrovedelta av formalitetsfrågor, debatter om exakta formuleringar i mötesanteckningar, remissomgångar rörande beslutspunkt 13 c (ska där eventuellt även stå ett »och»?), upprörda interna diskussioner om vem som ska besluta om vad (att man är enig om beslutets själva innehåll spelar mindre roll). Vi har varit nere på diskussion om förekomst av blankrader i listor och tydligt definierade flerstegsprocesscheman för godkännande av anteckningar. Mötena är bortåt fem timmar långa. Träffar med enskilda ledamöter för att försöka reda upp i röran tillkommer.