I Sacos årliga rapport redovisas framtidsutsikterna för präster och diakoner. »Mycket liten konkurrens om [diakon]tjänsterna» och »goda möjligheter [för präster] att avancera», skriver förbundet i sin analys. Bakgrunden är den låga tillströmningen i relation till pensionsavgångarna, ett problem som även gäller för kyrkomusiker. I vilken utsträckning ska då arbetsmarknad och arbetsmarknadsåtgärder leda fler till att ta emot kallelsen till präst eller diakon – och för den delen kyrkomusiker?
För att motverka prästbristen krävs nytänkande och analys av orsakerna. Är Svenska kyrkan landets bästa arbetsgivare som socialdemokraterna hade på sitt program inför kyrkovalet? Finner unga människor vägen in i kyrkan? Har den kyrkliga miljön bredd? Hur attrahera unga studerande till att arbeta i en kyrka vars medlemsantal och ekonomi krymper? Även om arbetsmarknaden är god så uppfattas framtiden för kyrkan som dyster.
Något behöver göras innan situationen blir ännu mer akut och för att Svenska kyrkan i enlighet med Kyrkoordningen ska kunna vara »rikstäckande», vilket i dag i praktiken knappast betyder mer än att landet är indelat i pastorat av skiftande storlek. Långtgående pastorats- och församlingsregleringar, brist på medarbetare och många arbetspendlande präster och diakoner som inte längre bor på orten gör att det söndagliga gudstjänstfirandet på flera håll upphört och att avståndet mellan präst och församlingsbo ökat.
Om avståndet mellan präst och församling är stort får det konsekvenser. Det krävs en närvarande närvaro för att bygga församling
I den tidigare ärkebiskopen Gunnar Wemans sista intervju (SPT nr 6/2024) berörde denne problemet: »Man kan inte fjärma församlingspräster och församlingen från varandra så att präster måste köra långa vägar för att möta människor.» Om avståndet mellan präst och församling är stort får det konsekvenser. Det krävs en närvarande närvaro för att bygga församling.
För att möta behoven av präster och diakoner har det talats om en förenklad prästutbildning. Med inspiration från Danmark, Norge och Finland har bl.a. ett snabbspår för akademiker över 35 år föreslagits. Men idén om »dispensare» är tveksam. Idén har provats förr. Utbildningens omfattning ska inte avgöras av arbetsmarknadsläget. Under sjuttiotalet dispensvigdes åtskilliga med akademisk examen efter lite teologisk komplettering. Bättre är då att ge ekonomiskt stöd till dem som senare i livet tar emot kallelsen men av ekonomiska skäl inte kan genomgå en lång utbildning. Sänks kraven för präster och diakoner urholkas med tiden förtroendet för kyrkan och försvagar henne. Prästen behöver en gedigen teologisk grund och fast förankring i kyrkan – och diakonen och kyrkomusikern behöver den kunskap och kompetens som krävs.
Risken är att dispensvigningar blir ett provisorium med ett A- och B-lag, vilket skedde dels med dispensvigningarna på sjuttiotalet, dels när EFS-pastorerna i början av 90-talet kollektivt prästvigdes. Alla blev inte behöriga att ha tjänst i den kyrkliga organisationen.
Den lösning som tillämpas i Church of England skulle kunna vara ett alternativ att pröva. Även där finns två kategorier präster men utgångspunkten är en annan. För att täcka prästbehovet i en lokal församling kan någon kyrkligt väl förankrad församlingsbo efter en kortare utbildning bli vigd. Denne blir då behörig att i sin hemförsamling och endast där utföra prästens uppgifter. Vigningen medför inte anställning utan den vigde för sin inkomst genom sitt ordinarie arbete. Uppdraget som präst – att predika, celebrera mässan och ha dop och begravningar – blir ideellt. Vinsten med detta är prästens starka förankring i den lokala församlingen.
En kyrka för hela Sverige har råd att rymma stor teologisk bredd, vilket vore en rikedom, en teologisk mångfald att värna
Och varför skulle inte en sådan ordning kunna öppna en väg ur den låsta positionen med prästvigningshinder för dem som har fel åsikter i brännande frågor? Att prästbristen delvis orsakas av de utestängningsmekanismer som numera råder i Svenska kyrkan är uppenbart. Många förankrade i en klassisk kristen tro i etiska frågor har nekats antagning. Ännu fler har sett det som meningslöst att ens påbörja teologiska studier. Syftet, att den som har en avvikande övertygelse i brännande teologiska frågor inte ska kunna bli präst i Svenska kyrkan, får också konsekvenser.
En kyrka för hela Sverige har råd att rymma stor teologisk bredd, vilket vore en rikedom, en teologisk mångfald att värna. Stickfrågor, som en av biskopskandidaterna för Skara uttryckte det, får inte avgöra vem som präst- och diakonvigs – eller biskopsvigs. Det centrala är bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Där den finns är den helige Ande, där den inte finns saknas den helige Ande. Åtminstone om man ska tro Skriften på dess ord ... vilket man ju bör göra.
Att ideologi prioriterats framför pastoral omsorg medför att kandidater med bakgrund inom rörelser som exempelvis laestadianismen eller den kyrkligt förnyande högkyrkligheten ofta nekats vigning. Det utarmar Svenska kyrkan. I närtid försvåras det pastorala arbetet, på längre sikt är det en bestående förlust. Gunnar Weman visade i intervjun på styrkan i att präster »har växt och fostrats in i kyrkan från barnaåren och ungdomstiden». Vi behöver präster som kallats sent i livet likaväl som de som från barnsben fostrats in i ett aktivt gudstjänstliv.
Ska Svenska kyrkan kunna fullfölja uppdraget att vara kyrka för alla kyrkotillhöriga måste prövandet av kallelsen för präster, diakoner och andra medarbetare ske på ett nytt sätt. Detta är ingen quick fix, men Gud vill förse en bedjande kyrka med de präster som behövs.
Kanske är ännu en orsak till prästbristen, att fler präster upptas av administrativa uppgifter. Chefsrollerna på flera nivåer i storpastoraten förändrar det mest grundläggande i prästens kallelse, att inte administrera utan celebrera, inte chefsgöra utan själavårda. Pastorsadjunkter likaväl som kyrkoherdar är kallade att vara nära och närvarande i församlingen.
Men även en tendens till en förändrad förståelse av prästens – och diakonens – identitet finns: en förskjutning från ämbete till funktion, från vigningens character indelebilis till anställning och tjänsteförhållande. Från att som vigd till ett ämbete leva i denna identitet i vardag och helg, blir det mer ett med vissa sysslor.
Ett arbete kan man gå in i och ut ur, en vigning är att till hela sin person vara förbunden med sin Herre dag som natt, i predikstolen eller i affären, inför altaret eller på föräldramötet. Det är inte en roll utan en identitet. Ett sådant uråldrigt, för att inte säga urkyrkligt, prästideal är en glad insikt för varje ämbetsvigd oavsett bakgrund, oavsett kompetens och färdigheter, oavsett styrkor eller svagheter.
SPT
SPT