En väg har två diken. Att påstå att bästa sättet att avverka en vägsträcka är att hålla sig på vägen, inte i dikena, är att säga det självklara. Ändå ägnar vi oss i dagens värld – och så även i kyrkan – åt dikeskörning. Inte som en tillfällig kantring utan för att hålla avstånd till dem som är i det andra diket. För att få rätt polariseringsdistans.
Polariseringen både kritiseras och älskas. Skribenter och krönikörer, partipolitiska ideologer och aggressiva bloggare ägnar sig åt att finna de fyndigaste formuleringarna, de skarpaste invektiven och de mest kränkande tillmälena. Man väljer ofta hellre att missförstå än att förstå. För om man förstår finns inget att konfrontera varandra med, men om man missförstår kan man föra skyttegravskrig från dikena.
När vi befinner oss i det ena diket, varnas för det andra. Vem orkar ta sig upp för att gå på vägen? Vem vågar gå på vägbanan med risk att kritiseras från båda dikena? För att cancelleras?
It’s not even wrong är ett uttryck för det ibland omöjliga att svara på den andras argument, när den egna ståndpunkten karikeras intill oigenkännlighet. Typiska exempel är ateisten Richard Dawkins förvrängningar av kristen tro eller sluggertekniken i den amerikanska presidentdebatten. Ett sådant samtalsklimat skapar arrogans i samhället, kyla, förakt och distans. När man karikerar varandras åsikter och mer eller mindre väljer att misstolka möts man aldrig.
Den skolastiska disputationstekniken var annorlunda. Där krävdes att man först beskrev sin meningsmotståndares uppfattning så att denne kände igen sig, innan man fick angripa och argumentera. Att förstå den andre lade grunden för att söka vederhäftiga svar i en balanserad debatt.
Dessvärre är den debattekniken sedan länge glömd men skulle behöva en renässans, ett respektfullt samtal mindre inriktat på att själv vinna utan mer på att finna ett hållbart svar och en rimlig lösning.
Svenskt samtals- och debattklimat brukar beskrivas som en konsensuskultur. Vi är ett enfråge- och enåsiktsland. Fast det lär mindre bero på sammanjämkning än på exkludering, mindre på tryggt samförstånd än på självcensur av rädsla för att vara olämplig, för att bli cancelled. Fenomenet har ökat. Försvaret av yttrandefriheten blir munnens bekännelse, medan yttrandefrihetsklimatet kan vara kvävande.
Cancelkulturen är inget nytt. Det är bara exkluderingen av de olämpliga som fått ett eget begrepp. Att bli cancelled är vad en marginaliserad minoritet, en obekväm talare, en inkorrekt ideolog utsatts för sedan länge. Det är när debatten tystnat för att mobba bort dem ur offentligheten vars åsikter man ogillar. Under senare år har cancellering börjat infektera universitet och skolor och drabbar föreläsare och skribenter. Wokerörelsen har varit drivande genom att vara korrekthetens fanbärare.
Håkan Lindgren tog upp fenomenet i en artikel (SvD 8/1 2024) utifrån boken The coddling of the American mind (2018), skriven av den amerikanske juristen Lukianoff och socialpsykologen Jonathan Haidt. De »betonar att cancel culture inte använder sig av några argument. Det är inget problem, eftersom de som startar ett drev inte bryr sig om att övertyga någon. Syftet är att skrämma folk, tills alla låtsas att de håller med. Ett sådant övertag är mycket skört. För att övertaget ska bibehållas måste människor påminnas om att de har anledning att vara rädda – därför måste ständigt nya mobboffer utses och jagas».
Alltså, två motstridiga fenomen – polarisering och cancellering – men båda har samma grund: korrekthet och woke.
Som sagt, cancelleringen och polariseringen tilltar och aldrig mötas de två. Måhända är det så att vi inte strävar efter polarisering, men mediernas logaritmer förstärker den. En sökning på nätet, en pejling på Tiktok förstärks tusenfalt. Vinklingarna sätts i system. Det är Hegels tes-antites-syntes-filosofi i en lättviktig snabbvariant driven av sociala medier.
Men varför accepterar läsarna och lyssnarna en sådan samtalston? Personangrepp och kränkande tillmälen framför fokusering på sakfrågorna? Hur kan man applådera när samtalet förvandlas till en boxningsring? I presidentdebatter likaväl som på kyrkomöten? Om vi som mänsklighet inte besinnar oss kommer världen att krackelera. Sprickorna djupnar, klyftorna vidgas, konfrontationerna blir till sist ett chicken race.
Samma mönster finns i kyrkan. Ett utanför och ett innanför. Storskalig sekterism hos majoriteten som vill exkludera minoriteten. Eller småskalig sekterism hos den rest som har svårt att identifiera sig med en kyrka som strävar efter att spegla samtiden. Assimilering eller marginalisering, kyrkans ständigt återkommande utmaning. Dikeskörningar mer än att mötas på vägen.
Kyrkans historia är här pinsam. Den är också splittringens historia – en splittring som blir desto mer genant eftersom kyrkan i sitt Credo bekänner att hon är »en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka». Den bristande ekumeniken gäller inte bara mellan kyrkosamfunden. Den går rakt genom de flesta kyrkorna. Om cancelkulturen någonstans borde vara främmande, så är det just i kyrkan. Ändå stod där den arianska striden med förvisningen av Athanasius och reformationen med bannbullan över Luther.
Inte heller Svenska kyrkan kan förhäva sig. Hon präglas av samma mönster, bland teologer och präster, anställda och förtroendevalda. Normerande stickfrågor tar fokus från det gemensamma credot i den Nicenska trosbekännelsen, från det mest centrala – bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Av Kyrkans Tidnings (11/2024) fem frågor till biskopskandidaterna i Skara stift handlade ingen om trons fundamenta. Anses inte frågorna som intressanta, eller förutsätts svaren? Rimligen måste en fråga som »vad är det mest centrala för dig i din kristna tro» vara mer vägledande inför ett biskopsval än tidstypiska frågor som just polariserar – och leder till cancellering?
Det är allvarligt. Svenska kyrkan måste ha acceptans för bredd i övertygelser och teologisk reflektion för att inför världen vara en förebild som trotsar polariseringens och cancelleringens konfrontativa attityd. Vi närmar oss Jesus Kristus från olika håll. Ju närmre vi kommer, desto närmre kommer vi varandra, som inte minst Martin Modéus brukar påpeka. Och tvärtom, om vi inte närmar oss Kristus ökar distansen – och polariseringen. Och cancelleringen.
Kanske är det själva problemet? Att vi inte gemensamt närmar oss Kristus? Inför 1700-årsjubileet av Nicenum borde det vara den självklara vägen att gå i ett fördjupat lyssnande efter Den helige Andes ledning.
SPT
SPT