Prästen och familjen
Frågan avgörs varje vecka i konkreta val. Ett dödsbud kommer under middagen. En konfirmandhelg ligger på barnets födelsedag. Någon ringer för tredje gången samma kväll. Och den som tjänstgör i en församling med vakanser vet att »nej» sällan känns som ett andligt alternativ.
Sedan reformationen har prästfamiljen varit en synlig del av församlingslivet: prästgården som öppet hus, prästfrun som en institution i sig, barnen som växte upp med kyrkan som granne. I vår tradition är äktenskapet snarare ytterligare en form i vilken prästen lever ut sitt kristna liv. Men hur ska den som fått ansvar för en församling förhålla sig till dem hon eller han lever med hemma?
Frågan är inte teoretisk. Den avgörs varje vecka i konkreta val. Ett dödsbud kommer under middagen. En konfirmandhelg ligger på barnets födelsedag. Någon ringer för tredje gången samma kväll. Och den som tjänstgör i en församling med vakanser vet att »nej» sällan känns som ett andligt alternativ.
Familjen som den första församlingen
Den som inte kan styra sitt eget hus, hur ska den kunna ta hand om Guds församling, frågas i Första Timotheosbrevet (3:5). Poängen är inte att hemmet ska vara felfritt, utan att hemmet är den första plats där förkunnelsen prövas mot verkligheten. Det som inte håller där håller inte heller i predikstolen. Ett äktenskap, eller en familj i kris är skäl att pausa eller avstå från tjänst, inte att arbeta mer.
