Hur vetenskaplig ska den teologin vara?

För några månader sedan var jag med om ett seminarium om »klimat- och hållbarhetsteologi».

Jag har försökt komma fram till vad jag verkligen tycker. Och till slut blev det detta, skrivet av någon som saknar all teologisk skolning: Man kan, om man vill, utgå från det som ofta sägs i media av klimataktivister och det känsloläge som dessa förmedlar, och skapa ett bygge av satser och ställningstaganden utifrån detta. Resultatet blir då något i stil med »om vi utgår från att det de klimatengagerade hävdar är rätt, vilka teologiska argument kan vi då använda för att hålla med? Hur kan vi skapa en kyrkans stämma i klimatkören, kanske i någon omedveten mån för att visa att vi är lika engagerade som alla andra engagerade?»

Seminariet utgick från att tesen var sann, och nu skulle det visas att den var just detta, även med teologiska argument. Må de som är nöjda med detta vara det.

Långt besvärligare blir det för den som vill begrunda Guds handlande med sin skapelse ur ett längre perspektiv (jag tvekar egentligen om jag som lekman och oskolad bör ta resonemang som dessa i min mun, men jag kan ju få ställa frågor.)

På en sida som drivs av Vetenskapsrådet, Forte, Vinnova, Naturvårdsverket och Rymdstyrelsen – Forskning.se — listas fem stora massutdöenden på Jorden: för 440, 360 (det värsta), 250, 200 och 65 miljoner år sedan (det var denna sista gång som dinosaurierna strök med). Jordens temperatur och atmosfärens syrehalt har gått upp och ned. Går jag till vår egen sydsvenska historia har vi gått från inlandsis, till tundra, till torra tallskogar, till fuktiga lövskogar, till att seklerna före Kristi födelse drabbas hårt av en invasiv art: granen. Östersjön har varit allt från ishav till insjö till varmt Limneahav.

Varje omvälvning har raderat ut arter, miljöer och ekologier, och samtidigt skapat nya betingelser för nya arter och nya ekologiska samband. Inte i någon av växlingarna ovan har människan haft del. I någon mening måste de ha varit del i Guds handlande, i alla fall inte oförenliga med Guds vilja.

Mänskligheten lever inte i ett givet klimat eller given omgivning utan i en synnerligen dynamisk och växlande omgivning. Och vi kan inte vara säkra på att just dagens arter av grodor, fjällrävar, hackspettar eller dvärglummer är menade att vara också morgondagens. Jordens historia pekar snarare på raka motsatsen. Och det gör ju också det faktum att släkten och arter inte är stabila. Faller en bort kommer med tiden en annan att förändras och inta den ekologiska roll som blivit vakant.

Frågan är då om teologi som bygger på hur man ska bevara världen som den var exempelvis just år 1900, med den flora och fauna som fanns då, är så relevant, hur mycket vi än själva trivs med just de villkoren? Eller om den snarare blir ett slags sentida Babels torn.

Borde inte den teologiska diskussionen i stället riktas mot hur vi hjälper de människor som är utsatta för förändringar? Resonemang om faran av korrupta och förtryckande regimer, krig, hinder för teknisk utveckling och fattigdomsbekämpande? På att stärka de faktorer som hjälper människor att leva i en starkt föränderlig värld?