Inte längre hemma?

I dogmhistoriskt perspektiv har Svenska kyrkan förflyttat sig på den teologiska kartan, så att den som står kvar på samma plats börjar undra om man fortfarande är hemma. Achebes berättelse om det koloniserade Nigeria och dess frågeställningar är relevanta för varje kyrkokristen i Svenska kyrkan.

Dela
Inte längre hemma?

I ledaren till nummer 21 av SPT lät vi Chinua Achebes böcker Allt går sönder och Inte längre hemma spegla vår samtida svenskkyrkliga verklighet. Den nigerianske författaren Achebe för oss in i en berättelse där huvudpersonen Okonwo förpassats till en helt ny position och ny samhällsställning, utan att han själv har bytt position eller förändrats. Det är kolonialmakten som har förändrat hans kultur och samhälle.

Achebe ger oss en bild av en speciell form av vilsenhet, att vara hemma men ändå inte. Ska man bjuda motstånd? Eller ska man ge upp det gamla och invanda och anpassa sig? Fast, går det ens att smälta in i det nya, eller kommer kolonisatören alltid att hålla en på lagom avstånd utifrån de fördelar ett visst avstånd ger?

Hur många upplever en tilltagande känsla av hemlöshet i vårt svenskkyrkliga sammanhang? När orter på landsbygden inte längre har ett upplåst kyrkorum att fira gudstjänst i skapar det en situation vi inte har upplevt sedan kristendomen på medeltiden kom till Sverige.

Och i dogmhistoriskt perspektiv har Svenska kyrkan förflyttat sig på den teologiska kartan, så att den som står kvar på samma plats börjar undra om man fortfarande är hemma. Achebes berättelse om det koloniserade Nigeria och dess frågeställningar är relevanta för varje kyrkokristen i Svenska kyrkan.

SPT har inställningen att det inte finns anledning att ge upp, även om en kolonialmakt av (kyrko-)politiska partier har ockuperat vår kyrkoprovins. Svenska kyrkans innersta väsen och stora kallelse är och förblir att vara en del av den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrkan. Sanningen kan inte förändras, och Jesus är alltid Herren. Svenska kyrkans tro och liv ska vara Kristi Kyrkas tro och liv, sådant det alltid, överallt och av alla har trotts och levts.

SPT vill vara en röst för att också Svenska kyrkan har som uppgift att förvalta, leva ut och förmedla Kristi Kyrkas levande tradition, en biblisk skatt, som leder oss till frälsning och den högsta glädjen. Vår övertygelse är att endast den apostoliska tron kan fungera som fundament i det kyrkliga bygget. Där den apostoliska tron levs, bes och tros, kan det bli andligt levande församlingar. Det är något som är värt att kämpa för.

SPT vill vara ett organ som hjälper varje kyrkokristen att hålla sig på den kyrkliga vägen, även om sammanhanget skulle förvandlas till något annat. Om SPT genom Guds nåd kan få vara till Svenska kyrkans nytta och glädje, är vi ödmjukt tacksamma.

Vi kan sörja över att gudstjänstlivet på många håll är på krisartad nivå och t.o.m. har stängts ner i delar av Sverige. Vi kan sörja att nomineringsgrupper i Svenska kyrkans kyrkomöte agerar som om de opererade inom en politisk religionskongress. Någon kanske saknar en öppet och modigt bekännande biskop som tydligt pekar på den allmänkyrkliga, apostoliska vägen.

Men det finns ett bibelord till vår tid: »Vi behöver inte sörja som de andra, de som inte har något hopp» (1 Tess. 4:13). Ingenting är hopplöst. Jesus Kristus är Herren, och hans är makten och äran och härligheten i evighet. Det är ett hopp och en förtröstan vi ska tala in i våra hjärtan och sinnen.

Det finns en mängd strategier man kan ta till för att praktiskt verka för kyrkolivet i våra sammanhang. Mycket bra har skrivits på olika håll. Ta vara på det du finner!

Två saker vill vi lyfta här. Den första bygger på insikten att historien inte är en rad av förutbestämda och på varandra följande händelser. Historien är full av oväntade vändningar. Professor Anders Jarlert skriver i en artikel om »hur felaktigt det är att föreställa sig den idéhistoriska utvecklingen i kyrkan som en fortlöpande tråd eller som på varandra följande, avslutade stadier. Särskilt när det gäller fromhetsliv och väckelserörelser visar det sig nämligen ofta att direkt läsning av äldre litteratur på nytt för in tankar som för samtidens kyrkliga, filosofiska eller kulturella tankeströmningar är obekanta eller främmande» (Maria i Sverige, sid. 769).

Det citatet är värt att läsa igen. Vi kan även börja praktisera denna insikt. Känns det som att Eva Spångberg, Bo Giertz, Gunnar Rosendal och Carl Olof Rosenius inte längre hör hemma i vårt kyrkoliv? Ta in dem! Citera dem! Behandla dem som att de visst hör hemma, för det gör de, i allra högsta grad. Det kommer att påverka din omgivning.

Den andra saken gäller uppmuntran till bön. Jesus är Herren, och han leder sin Kyrka. Jesus är intimt förenad med sin Kyrka. Augustinus använder uttrycket om Kyrkan att hon är totus Christus, caput et corpus – hela Kristus, huvud och kropp. Huvudet och kroppen hör ihop i samma organism. Jesus är på djupet delaktig i Kyrkans livsform, han delar den helt. Han är intresserad av Kyrkans liv och växt, och känner i sig själv smärtan av förföljelse och misshandel.

Tänk på vad Paulus fick höra på vägen till Damaskus, dit han, rasande av mordlust, skulle bege sig för att fängsla de kristna: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?». Så helt identifierar sig Kristus med sin Kyrka: »Jag är Jesus, den du förföljer. » (Apg. 9:4–5). Detta gör bönen angelägen.

Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse ger oss en bön för kyrklig förnyelse, som är tänkt att bedjas varje dag. Be den på din kammare! Be den i din bönegrupp! Uppmuntra närmaste präst eller biskop att be den dagligen! Orden lyder:

Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.

Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst,

så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Läs mer