Psaltaren 119 är inte bara Bibelns längsta kapitel, 176 verser. Den kan också förbrylla när man fostrats in i den tydliga åtskillnaden mellan lag och evangelium. I centrum av Psalt. 119 står just lagen, Guds lag i vilken psalmisten har sin glädje. Sten Hidal, professor em. i Gamla testamentets exegetik, presenterar psalmen i all dess rikedom.

Det finns tre psalmer i Psaltaren som brukar kallas tora-psalmer. De är Psalt. 1, 19 och 119. Benämningen betyder rimligen att det hebreiska ord som traditionellt översätts med »lag» eller tora står i deras centrum. Det har ofta påpekats att denna översättning är mindre lyckad eller åtminstone ensidig. Tora är ett ord för varje gudomlig viljeyttring och behöver inte innehålla någon rättslig reglering. En hymn i Psaltaren är lika mycket tora som ett offerreglemente i Leviticus.

De tre psalmerna skiljer sig till formen. Psalt. 1 är kort, en meditation över Ordet. Den är nog tänkt som en teologisk programförklaring till Psaltaren. Psalt.19 är speciell på så sätt att den består av två klart skilda delar. Den första är en hymn över rikedomen i skapelsen, den andra delen prisar Guds ord. Om sambandet mellan dessa båda delar finns olika meningar.

Allra mest särpräglad är Psalt.119, och det inte bara genom längden – hela 176 verser – som gör det till Bibelns i särklass längsta kapitel, utan också genom sin uppbyggnad. Psalmen är ett akrostikon, organiserad efter det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, där varje bokstav får åtta verser som börjar på samma bokstav. Det måste ha satt både den litterära och teologiska kapaciteten på ett hårt prov att skapa ett sådant konstverk.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in