Rätten till liv eller rätten till död

I min värld är mänskliga fri- och rättigheter något som ska ge individen skydd och värn samt leda till gagn för samhället. Med den utgångspunkten platsar inte aborter under den rubriken.

Det finns också faror med att förvandla något så komplext som abortfrågan till att vara en mänsklig rättighet. Är det verkligen ett säkrare och bättre samhälle, där aborter inte får kritiseras utan i stället anses som något så bra, att det kallas en mänsklig rättighet. Kan det inte bli en fälla för kvinnor/föräldrar, som inte vill välja bort ett handikappat barn eller för kvinnor som anses för unga, för gamla eller för sjuka för att föda sitt barn? Finns det verkligen inte risker med att uppmuntra ungdomar att ha ett promiskuöst leverne utan ansvar för konsekvenser av sex, eftersom aborten alltid står till buds som ett fritt och positivt alternativ, som är svårt att ifrågasätta? Frågorna är många, och jag anser inte att beslutsfattarna har tagit ansvar för svaren eller velat se de förödande konsekvenserna av att välja död framför liv.

Ett barn som föds är ett liv. Ett barn som aborteras är ett utsläckt liv. Mord är ett ord jag inte använder i sammanhanget. Vem klarar att definiera mördaren? Däremot är en abort för mig ett sorgligt och hjärtskärande tillkortakommande, en förlust av liv som inte gagnar någon. Allra minst det liv som aldrig prioriterades.

Tillkortakommandet är totalt och delat mellan många. Mamman är inte utan val, men kan känna sig så när det inte finns stöd någonstans. Vem får stöd, när den inte ser en mänsklig rättighet som något man ska vara tacksam för? Samhället, vilket är ett yvigt begrepp, men som ändå får ses som det organiserade stödmaskineri vi ska kunna luta oss emot, kommer att sänka garden när det gäller att rädda fosters liv. Hur tror lagstiftare och andra ansvariga beslutsfattare, att det kan anses logiskt att verka för ett minskat antal aborter när det upphöjts till en mänsklig rättighet? Nej, det är ologiskt, svårförsvarligt och öppnar för ett bekvämt sätt för beslutsfattarna att slippa ta ansvar. Mot bakgrund av att den är en så betydelsefull fråga ur etisk och moralisk synpunkt har frågan politiskt hanterats mycket lättvindigt, samt helt ogenomtänkt vad gäller långsiktiga konsekvenser för vårt samhälle.

Frågan om synen på abort är, som sagt, komplex i ordets rätta bemärkelse. Därför blir också tillkortakommandena större ju mindre vi vill se sambanden och desto ovilligare vi är att ta diskussionen. Abortfrågan handlar om familjesynen, föräldraskapet, ansvaret för vår sexualitet, könsbalansen och synen på välfärdssamhällets grundläggande värderingar om värnande av liv och hälsa, för att nämna de stora dragen.

Det är ingen hemlighet att den sekulariserade feminismens materialiserade syn på man och kvinna, helt utifrån ekonomiska parametrar, i stort sett har utplånat moderskapets värde och betydelse och i stället skanderat »död åt familjen». I mycket har det lyckats, och det är kvinnor och särskilt barn som är förlorarna.

Här kommer vårt ansvar som kristna in. Vårt tillkortakommande är underlåtenheten att inte påvisa sambandet mellan ultraliberal syn på sexualitet och vad det får för konsekvenser för oss.

Det finns flera organisationer, som förtjänstfullt arbetar med abortfrågan utifrån en kristen grund. Det är gott och väl, men det behövs fler röster från oss enskilda kristna i vardagssituationer, där frågan kommer upp, på arbetsplatsen, på släktträffen, på bokklubben, på kyrkkaffet etc.