Små och stora kommuner – små och stora pastorat. Två rapporter.

»Jag kan utifrån dessa dialoger konstatera att viljan att i dag inleda processer för att bilda större kommuner är i det närmaste obefintlig.» Så skriver Sven-Erik Österberg på DN Debatt (23/1 2024). På regeringens uppdrag har han i Kommunperspektivutredningen utrett de små kommunernas framtida bärkraft. Tidigare har Österberg varit kommunminister (S), kommunalråd och landshövding, varför hans erfarenhet av kommunernas sätt att fungera är stor. I utredningens arbete har han fört omfattande dialoger med politiska företrädare i 130 av landets kommuner.

Österberg är uppenbart lyhörd för de små kommunernas såväl ekonomiska sårbarhet som vilja att vara självständiga därför att »man befarar också att den samhörighet som medborgarna känner med den egna kommunen skulle gå förlorad vid en sammanläggning, och att den egna kommunen skulle stagnera i en större kommuns periferi». Man ser inte att sammanläggningar löser problemen. Samverkan mellan självständiga enheter är viktigt liksom att självständigheten inte får upphöra. Då minskar engagemanget.

Tänk om Strukturutredningens kommitté hade läst den här rapporten innan Närhet och samverkan presenterades och beslutet om pastoratssammanslagningar genomfördes! Dess ordförande, Lars Johnsson, tillhör ju dessutom samma parti, (S), som Österberg. Eller är det vinden som vänt de senaste tio åren? Att stora enheter inte självklart är lösningen på vare sig ekonomiska problem, medlemsfrågor eller lokalt engagemang? I kyrkan blev det inte samverkan mellan självständiga enheter. Där negligerades den lokala beslutsrätten till förmån för centraliseringens strypgrepp.

Österberg konstaterar motsatsen: »Många små kommuner bedriver en effektiv verksamhet med hög kvalitet och löser sina uppgifter tack vare god lokalkännedom, korta beslutsvägar, flexibilitet och generalistkompetens. Avståndet mellan politiker och medborgare är litet, vilket möjliggör en god demokratisk förankring. Dessutom visar erfarenheter från andra länder att kommunsammanläggningar inte självklart får avsedda konsekvenser.»

Trots svåra ekonomiska förutsättning bland de små kommunerna »är man skeptisk till att sammanläggningar skapar bättre förutsättningar att hantera de utmaningar man har». En framkomlig väg menar man är i stället att »man fortsätter att sköta huvuddelen av sin verksamhet men att flera kommuner gemensamt utför uppgifter som kräver ett större befolkningsunderlag och en mer specialiserad kompetens».

Att parallelläsa Österbergs artikel med den senaste Pyspunkarapporten från Växjö stift (Pyspunka – fjärde hjulet) är belysande. Kyrkoherden och stiftsadjunkten Erik Keijser har gjort en gedigen och väl balanserad analys av de små och stora pastoratens dilemma och möjligheter. Som rapporten konstaterar så »uppstår inte ett rikt hushåll bara därför att fattiga flyttar samman».

Pyspunka är stiftskansliets rapport till stiftsstyrelsen för att ge underlag till om, när, hur och varför sammanslagningar ska ske eller inte. Den tar upp den nedåtgående trenden i dop-och konfirmationsfrekvens liksom engagemanget i stora och små pastorat. Den problematiserar mer än ger rekommendationer för vägen framåt. Statistiken talar sitt språk, men vilka konsekvenser det bör leda till lämnas öppet.

Vad som saknas i rapporten – och ett önskemål inför nästa år – är vad Österberg har gjort i kommunerna, nämligen intervjuer och dialog med företrädare för pastoraten. Hur ser de små pastoraten själva på sin framtid? De förtroendevalda? Kyrkoherdarna? Finns andra vägar framåt än sammanslagningar? Kan Österbergs rapport om små kommunerna ge inspiration för kyrkan?

I stället har Strukturutredningen 2014 låst alternativa möjligheter som hade kunnat skydda det lokala där »god lokalkännedom, korta beslutsvägar, flexibilitet» finns – just det som Österberg ser som en resurs för de små enheterna.

Keijsers Pyspunkarapport är resonerande och balanserad: »I fråga om ekonomi är större i allmänhet starkare. En viss sårbarhetsminskning sker även när flera ekonomiskt svaga enheter delar på börda och ansvar ... Om hänsyn togs endast till ekonomisk sårbarhet finns det därför tydliga incitament för att tillskapa förhållandevis stora ekonomiska enheter. En ekonomisk enhet kan sägas bli för liten när den ekonomiska sårbarheten gör att småskalighetens pastorala fördelar inte kan tas tillvara. Omvänt finns det en punkt när en ekonomisk enhet blir så stor att den minskade ekonomiska sårbarheten inte är försvarbar i förhållande till den försvagning av medlemsengagemang som en större ekonomisk enhet kan innebära, särskilt på längre sikt.»

Att storpastoraten har nått den storlek som inte är försvarbar utan fått till följd en försvagning av engagemang, närhet och flexibilitet, är uppenbart på oroande många håll. Till det kontraproduktiva hör att i flera storpastorat sker de neddragningar som det var avsikten att förhindra. Det engagemang som småkyrkorörelsen en gång bidrog till i många stora städers ytterområden riskerar att falna – inte minst som dessa småkyrkor blir föremål stängningar.

Tio år har gått sedan Strukturutredningen genomfördes. Ännu har ingen samlad nationell utvärdering gjorts. Det är uppseendeväckande. Det partipolitiskt dominerade Kyrkomötet har konsekvent motsatt sig detta. Är det bara i Växjö stift som modet finns att utvärdera och bedöma resultatet?

Erik Keijser har än en gång gjort en utomordentligt intressant rapport. En eloge till Växjö stift som tar frågorna på allvar!