Kyrkans själavårdstradition och själavårdserfarenhet är lika gammal som kyrkan själv. Erfarenheten av att vandringen på trons väg, som går genom olika inre landskap, möter i många kyrkliga traditioner. I vårt svenskkyrkliga sammanhang har den ofta gått under namnet Nådens ordning. Owe Wikström, professor em. i religionspsykologi i Uppsala, skriver här om denna trons vandring, med en introduktion av teol.dr Bo Johanneryd. Artikeln utgör en bearbetning av ett kapitel i Wikströms bok, Det bländande mörkret (Libris förlag).
Introduktion av Bo Johanneryd
Det har genom tiderna gjorts olika försök att beskriva en ordning för den kristna människans inre liv, en andlig vägbeskrivning. I vår svenskkyrkliga tradition har den så kallade »Nådens ordning» varit det främsta bidraget. Den möter oss i koncentrerad form redan i katekesförklaringen till tredje trosartikeln: »den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro».
Denna ordning utvecklades under den lutherska ortodoxins tid och blev ett mönster för själavården, inte minst inom pietismen. Till vår tid har den förts vidare på flera vägar, av vilka Bo Giertz författarskap är ett inflytelserikt exempel (Kyrkofromhet, Stengrunden, Grunden). Giertz hade på detta område fått sina influenser från schartauansk tradition.
»Nådens ordning» betonar Guds handlande; det är den iakttagna ordningen för den helige Andes verk i människan. I andra försök till andlig vägbeskrivning under kristenhetens historia har man ibland mera utgått från människans erfarenheter. Owe Wikström är den som i vår tid på svensk mark har ägnat sig åt den andliga vägbeskrivningens område.
Denna artikel är för betalande prenumeranter
Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.
Registrera dig
Har du redan registrerat dig? Logga in