Svårförståeliga förklaringar

I april 2024 disputerade Joel Kuhlin för teologie doktorsexamen i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet med denna avhandling om det sätt, på vilket Markusevangeliet (Mk) berättar om Jesu avrättning.

Från antiken till nu har de flesta kommentatorer varit överens om att detta evangelium skrevs på en retoriskt och litterärt mycket enkel (Kuhlin: »unvirtuous») nivå, med långa rader av korta satser sammanfogade med »och …, och …, och sedan ...».

När förf. vill få fram hur Mk uppfattades av sin litterärt bildade samtid, utgår han från det välvilliga men kritiska omdöme (grek. doxa) om evangeliet som formulerades av biskop Papias av Hierapolis i västra Mindre Asien ca 130 e.Kr. (citerad i Eusebius kyrkohistoria). Markus, som enligt Papias varit aposteln Petrus (simultan)tolk under dennes slutår i Rom, skrev ner dennes muntliga undervisning i chreia-form, »men utan ordning» (ou mentoi taxei). Evangeliet hade därför mer karaktären av en mängd konstlöst hopsamlade småstycken, »anekdoter» (grek. chreiai), än av en väl formgiven och sammanhängande text. Men Markus gjorde inte något fel i det (ouden hêmarten), säger Papias, då han framför allt hade lagt sig vinn om att skriva ner allt så som han hade hört det av aposteln. Så även om evangeliet är som ett råmaterial av minnen utan adekvat litterär gestaltning, så är det pålitligt (och därför »vackert»/sant/övertygande).