Svenska kyrkan – en pingstkyrka?

2004 var sista gången som Annandag pingst räknades som helgdag i Sverige. Fortfarande finns dagen med i kyrkoåret och i många, men alltför få, församlingar firas den.

Ändå blev skillnaden stor i folkmedvetandet. En extra röd dag markerade att det var en viktig högtid som firades. Från att ha varit en högtid på tröskeln till sommaren med vigslar och konfirmationer utifrån temat den helige Ande, har pingsten fått en undanskymd plats. Konfirmationerna, som blivit färre, förläggs vanligen till början av maj medan vigslarna sprids över hela sommaren.

Pingsten som saknar julens och påskens folkliga seder med mat, pynt, sånger och lekar har reducerats till en vanlig helg, inte bara i samhället utan ofta även i kyrkan. Den helige Andes egen helg, då vi även påminner oss Apostlagärningarnas dramatiska år och kyrkans första tid, försvinner obemärkt som ett tema bland andra. Kanske smittar det av sig på resten av kyrkoåret. Kanske ger marginaliseringen av Annandag pingst en bild av Svenska kyrkan i början av det nya årtusendet. Kanske har kyrkan blivit andefattig, fått problem med själva andningen med risk för kvävningsdöd.

Varje kyrka måste vara en pingstkyrka. Även Svenska kyrkan. Varje kyrka måste andas och vara genomandad av den helige Ande. Även Svenska kyrkan.

Varje kyrka måste vara en pingstkyrka. Även Svenska kyrkan. Varje kyrka måste andas och vara genomandad av den helige Ande. Även Svenska kyrkan. Det är att säga det självklara men det självklara är inte alltid verkligheten.

En kyrka överansträngd av sina många verksamheter, av att känna in tidens förväntningar, av ängslan för att inte vara samhällsviktig, håller ogärna upp fingret för att känna vart Andens vind blåser. Då är det andra vindar som hon försöker fånga in. För nog blåser det en hel del i kyrkan, men vilka vindar är det? Den helige Ande blåser sällan åt samma håll som opinionens och samhällets vindkantringar. Som det sagts, att när kyrkan talar med samma röst, driver samma frågor och präglas av samma idéer som vilken ledarskribent, krönikör eller bloggare som helst, då är det inte evangelium hon talar utan något annat.

Frågan måste därför utmana och oroa: Får den helige Ande för lite utrymme i Svenska kyrkan i dag? Frågan kan prövas mot den apostoliska och allmänneliga kyrkans historia och erfarenhet, mot hennes teologiska regula fidei – hennes grundläggande trosbekännelse genom tiderna, hennes tro, bekännelse och lära inte bara sedan vår nuvarande Kyrkoordnings tillkomst utan sedan urkyrkans tid. Sedan den helige Andes utgjutande på Pingstdagen.

Ända sedan dess har den helige Andes vind i kyrkan utmärkts av två saker. För det första driver Anden människor till Kristus. Detta är den helige Andes glädje och längtan, inte att peka på sig själv för att synas utan för att måla Jesus Kristus för våra ögon, påminna om vad Han gjort för oss och vad livet i Honom innebär.

För det andra driver Andens vind i sin riktning oberoende av vart dagsländorna virvlar. Den helige Ande har därför ofta varit en obekväm motkraft mot samtidens livsstil, åsikter och värderingar. När Kyrkan försökt vara folket till lags eller gå i samhällets ledband har hon blivit andligt utarmad. Under förra seklet var det Deutsche Christens trohet mot Führern, i dag är det Moskvapatriarkens försvar för Putins och Rysslands angreppskrig på Ukraina. Att påstå att Svenska kyrkan är fri från att gå i samtidens ledband eller är opåverkad av opinionsvindarna vore naivt. Hennes ambition tycks snarare vara att teologiskt motivera annars helt sekulära uppfattningar.

Vilka frågor är i dag viktiga i kyrkan? Vad förkunnas och vilka uppgifter ses som nödvändiga? Svaren är avslöjande för vad som prioriteras, vilket blev tydligt i hearingen inför ärkebiskopsvalet. Ingen fråga handlade om kandidaternas personliga tro, om synen på Bibeln, om vad Jesus Kristus betytt för dem – om den kristna trons centrum. Som Martin Modéus konstaterade när han började prata om Jesus, att han måste göra det för han fick ingen fråga om Honom, om Kyrkans huvudperson. Då hade frågorna formulerats av projektgruppen inför valet, inte samtalsledarna.

En riktig scout bygger inte vindskydd när det stormar. En riktig scout är alltid redo att mitt i stormen resa en vindmölla

En riktig scout bygger inte vindskydd när det stormar. En riktig scout är alltid redo att mitt i stormen resa en vindmölla – vindkraften får ge användbar energi. Man kan förstås också hissa flaggan, på scouters vis sjunga Du gamla du fria och se hur det blåser. Men det förändrar inget. Med flaggan hissad kan kyrkan fortsätta att ägna sig åt sina bestyr av omorganisationer, certifieringar, arbetsmiljöproblem, fastighetsskötsel och den förpappring som Fredrik Modéus varnade för i en kyrkomötesmotion. Men några andliga vindmöllor som alstrar energi ger det lika lite som när det kyrkliga maskineriet fortsätter arbeta ostört bakom vindskydden. En flagghissarkyrka talar om den helige Ande men räknar inte med att Anden gör nedslag just här så att det får konsekvenser i samhället och i människors liv. Att det verkligen förändrar.

Då gläder det när församlingar bygger vindmöllor för att fånga Andens vind. Med fokus på mässan, bönen, bibeln, sakramenten, diakonin och missionen vill man öppna för att den helige Ande ska leda människor till Jesus Kristus. Det är församlingar som är beredda att ompröva och förändras, församlingar som lever mitt i samhället men av kyrkans liv. Då blir kyrkan en samhällsaktör som präglar samhället, inte tvärtom. När den helige Ande lever i kyrkan vågar kyrkan såväl utmana samhällsstrukturer som möta de svagaste med den kärlek vi känner igen hos Kristus.

Anden blåser vart den vill, heter det i Skriften. Det betyder inte att Anden är lynnig och ständigt ändrar vindriktning. Utan Anden vill alltid blåsa oss mot Kristus. De senaste hundra åren har det blåst en pingstvind över världen. Det har inte alltid varit okomplicerat och välsignat. Somligt blev avarter som slet loss träden från deras rötter. Men en sann pingstvind driver inte bort från kyrkans objektiva fästpunkter i Ordet och sakramenten utan driver församlingar och människor till dem, till Kristus. Och till en djupare enhet, till en ekumenisk samhörighet i Kristus.

Svenska kyrkan är en pingstkyrka. Sådan är hennes kallelse. Med hela Kristi kyrka, med hela den heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan firar hon i dagarna sin födelsedag. Hon har många år på nacken, Liksom alla andra kyrkor har hon inte alltid åldrats med behag. Men ett fårat ansikte kan vittna om slapphet– eller om vishet, livserfarenhet och tidlöshet. Ibland krävs det dock ny energi. Livsenergi, fördjupad andning, levande spiritualitet. Låt oss därför fira pingst genom att börja bygga vindkraftverk som fångar den helige Andes vind. Energin som alstras är dessutom klimatneutral och främjar ett gott klimat till väckelse och ekumenisk enhet.