Ur SPT 8/2021

Hur en församling hanterat gudstjänstlivet under pandemin visar på dess kyrkosyn. Inställda eller flerfaldigade gudstjänster handlar om ecklesiologi, om mässans riktning och innehåll, om människors längtan och vår kallelse att fira gudstjänst. Författaren är präst i Svenska kyrkan och skriver återkommande om kyrka, teologi och samhälle i olika publikationer.

Om jag för ett drygt år sedan, före pandemin, fått frågan om att skriva en text på temat »nöd och nåd i Svenska kyrkan», då hade jag nog som Svenska kyrkans utmaningar lyft upp det som många av er läsare känner: den kyrkliga överorganisationen, svårigheterna att hitta en balans mellan ämbetsbärare och lekmän i den dubbla ansvarslinjen, prästbristen, utarmandet av de små församlingarna, den inomkyrkliga sekulariseringen, gudstjänstlivets utmaningar, svårigheten för Svenska kyrkan att härbärgera teologiska och liturgiska olikheter ... jag hade kunnat fortsätta länge.

Men i dag, efter ett år av pandemi som påverkat hela världen och varje människas liv, men också kyrkan i Sverige på ett sätt som vi kanske aldrig kunnat ana, är det delvis andra frågeställningar jag känner mig nödgad att ta upp. Eller, kanske är det så att utmaningarna och möjligheterna egentligen är desamma, men de har med pandemins år blivit tydligare, trätt fram i en ny dager.

Digital prenumeration på SPT

Svenska kyrkan framträder lokalt i församlingen. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.

Kyrkoordningens formuleringar om församlingens grundläggande uppgift är ett uttryck för viljan att stå i direkt förbindelse med Jesu vision för sin kyrka och de första kristna församlingarna. Kyrkans hjärta är mässan, nattvarden, så som Jesus instiftade den. Kyrkan har alltid lokalt en kropp. Hon är en gemenskap. Det kristna livet levs i diakoni, utåtriktad kärlek. Genom de kristna vänder sig kyrkan alltid utåt. Hon lever mission.

När restriktionerna för ett år sedan började införas i Sverige, fattade väldigt många församlingar, kanske till och med det allra flesta, beslutet att stänga ner. Man stängde gudstjänstlivet, barn- och ungdomsverksamheten, de diakonala mötesplatserna. Allt under en klämkäck slogan: »Vi ställer inte in, vi ställer om.» Svenska kyrkan framstod stundom som att man mest av allt sökte vara bäst i klassen vad gällde efterföljandet av restriktionerna.

Ibland har man till och med gått längre än de allmänna rekommendationerna och ställt in allt, avrått församlingsmedarbetare från att uppsöka människor annat än digitalt, under den falska förespeglingen att detta är framtidens kyrka.

De pastorala konsekvenserna av kyrkans pandemihanterande ser vi ännu inte. Det är inte säkert att de kommer att avläsas i medlemssiffror, vilket är det instrument som Svenska kyrkan vanligtvis läser trender i.

Men de märks i församlingarna. För några veckor sedan talade jag med en av våra älskade kyrktanter, och hon uttryckte sig ungefär så här: »Nästa person som säger att kyrkan inte ställer in, hon ställer om, kommer jag slå i ansiktet.» Detta är – bland annat – en pastoral konsekvens av kyrkornas pandemihantering.

Jag vill på intet vis låta raljant. Jag vet att väldigt många församlingar kämpar hårt med inspelade och livestreamade gudstjänster. Jag vet också att kyrkoherdarna fortsatt har ett väldigt tufft och utmanande arbete med att manövrera i allt detta som ingen egentligen vet något om. Jag vet att man i församlingarna oroar sig mycket för hur det ska bli med konfirmander och körer och gudstjänster när nu seden har brutits.

Men detta ser jag:

  • När gudstjänsten och framförallt mässan av kyrkan själv målas upp som något av det mest hotfulla och skadliga som du kan göra, vilken gudstjänstsyn och kyrkosyn avslöjar sig då?
  • När församlingen inte tar kropp fysiskt, vad sker då med gemenskapen?
  • När stängda och låsta kyrkor är det normala inte bara på landsbygden utan även i städerna, hur påverkar det den öppna folkkyrkan?
  • När församlingens arbetslag blir några som producerar gudstjänster och andakter – eller tokiga danser förresten – på löpande band, som sänds digitalt utan möjlighet till interaktion, vad säger det om synen på Kristi kropp?

Alla beslut som vi nu fattar i och om församlingen är ecklesiologiska utsagor. Ingenting sker i ett vacuum. De beslut vi fattar i dag ger verkan på kyrkan, i dag och i framtiden, och visar vilken kyrkosyn vi bottnar i. Det gäller särskilt i kristider.

När alternativet att stänga kyrkan och gudstjänsten för församlingen ligger närmare tillhands än att fira fler gudstjänster för att på så vis möjliggöra för fler att delta, vittnar detta inte endast om en räddhågsen kyrka utan också om en lite för bekväm kyrka. Vi vet att nya pastorala utmaningar kräver andra insatser av både ämbetsbärare och lekmän.

Det är dags att lämna församlingshemmen och expeditionerna. De beslut vi fattar i dag ger konsekvenser för morgondagen. Det gäller i allra högsta grad församlingslivet. Inte för att människor riskerar att tappa intresset för kyrklig verksamhet, utan för att det sätt på vilket vi agerar säger något om vår egen syn på kyrkan och trons konsekvenser i våra liv.

Så långt nöden. Men nåden då? Evangeliet berättar om när Jesus mättar tusenden med hjälp av fem kornbröd och två fiskar. En pojke, ett barn har kommit med gåvorna. Vi påminns om att pojken med brödet och fiskarna praktiserar givandets glädje – han ser inte till vad han inte har, utan ger av det han har. Tänk om detta kunde få vara bilden för kyrkan i och efter pandemins tid! Att se till vad vi har och som kan komma människor till glädje i stället för att förtvivla och håglöst dra sig undan allt mer!

Vad finns det då för glädjeämnen eller utvecklingsmöjligheter? Till exempel ser jag att i de församlingar som trots allt aldrig stängt ner sitt gudstjänstliv eller sina kyrkor, och de som så smått börjar öppna upp, där finns en förnyad längtan efter mässan. I mitt eget sammanhang har, Gud ske lov, mässan firats oavbrutet hela tiden. Flera, korta mässsor på söndagarna och daglig tidegärd har blivit sann livsluft. Människor som inte varit kontinuerliga gudstjänstfirare förut har blivit det, när man möts i koncentration kring måltiden. De tilltalas av den nya enkelheten som de inte tidigare funnit – inte enkel i bemärkelsen fattigt utan enkel i bemärkelsen mysterium.

Det har också blivit tydligt att församlingens arbetslag inte nödvändigtvis är det ecklesiologiska subjektet. De som kan samlas till mässa och blir på ett förnyat vis församlingens bärare. Att »be för dem vi saknar då vi församlas här», får en helt ny innebörd och botten än tidigare.

Jag har väl aldrig gått med så mycket sockenbud som under det senaste halvåret. Jag har heller aldrig haft så många själavårdande samtalskontakter. Många unga har en verklig oro för världen och livet och undrar om »detta är allt» De söker Gud och det heliga.

Vi har aldrig sett så många människor i våra kyrkor som under det senaste året när vi dagligen hållit dem öppna.

Svenska kyrkan i nåd och nöd. Kanske är det vetekornets lag vi ser hända just nu. Kanske är det nu, när vi inser att ingenting kommer kunna återgå till det »normala», som det verkligt viktiga, det verkligt hållbara står fram i ljuset. Inte en kyrka som söker ära och berömmelse, inte en kyrka som vill vara bäst i klassen, inte en kyrka som är till endast för den väluppfostrade medelklassen; utan en kyrka som delar jord och bord med och genom människor i det lokala samhället. En kyrka som talar sant i osanningens tid, som inte viker från församlingens centrum: Kristus och firandet av hans seger över döden och delaktiggörande i hans rättfärdighet, som kallar oss att leva kristenliv.