Utan den levande församlingen som grund hade ingen världsvid Kyrka vuxit fram. I de levande församlingarnas liv har det funnits många aspekter och sysselsättningar, men som stöd kring kärnan – gudstjänsten.
I eftertankens januari ser jag de två bilderna av vad som alltför lätt blir Kyrkans färdriktning i ett blåsigt Sverige. Rädslan att människor ska lämna oss, allra helst med argument som vi inte kan bemöta, och frestelsen att alltmer bara göra sådant vi får uppskattning för.
Att titta genom ett halvdussin favoritsidor tre gånger i timmen, all vaken tid, är kanske känslomässigt hanterbart, eftersom det inte kräver några aktiva val. Nackdelarna är dock flera.
När Uppsala universitetsbyggnad uppfördes 1887 lät den dåvarande rektorn, Carl Yngve Sahlin, pränta in Thorilds tänkespråk över dörren till aulan. Det väckte dispyter då och gör det kanske än.
Några av munkarna har utfört denna syssla i kanske sextio år, och det har inte spelat någon roll om jag var på plats i kyrkan eller ej. Kyrkan kunde ha varit tom på besökare: Bönen har ändå pågått, utan uppehåll. Det är en mycket stärkande tanke.