Tidens – eller osamtidighetens – tecken. II.

Språket avslöjar oss – och ännu mer, avslöjar tid och samhälle. Modeorden som dyker upp, nyord som snabbt föråldras, ord som fångar nya företeelser och förändringar. I denna andra del av sin artikel om tidens tecken ger författaren exempel från var samtid på synen på pedofili och självmord. Anders Björnsson är författare, publicist och historiker, tidigare verksam bland annat som vetenskaplig medarbetare i Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.

Fortsättning från föregående nummer.

Legaliserad pedofili

Nu ska jag befatta mig med ett annat tema, som kanske ändå inte saknar släktskap med vad jag nyss har sagt. Man skulle kanske kunna säga att det handlar om en dialektik mellan segrare och offer, mellan tyrannen och den underkuvade. Och om en pendelrörelse.

I augusti det här året (2023) publicerade den ledande norska dagstidningen Aftenposten en serie artiklar om en rörelse som gick in för att avkriminalisera sexuellt umgänge med personer under sexton år, som i Norge utgör den nedre straffbarhetsgränsen. Alternativt ville man sänka gränsen med något eller några år. Denna rörelse, den norska pedofila arbetsgruppen, som de kallade sig, verkade inom ramen för en organisation som eftersträvade de homosexuellas likaberättigande i samhället.

En kvinna, som ledde denna organisation under många år och som har fått platser uppkallade och statyer resta efter sig i sitt hemland, var införstådd med det som pågick. Jag nämner inga namn. De tongivande i den här rörelsen var själva utövande pedofiler, och de var män. Vi rör oss inom ett tidsspann från 1970 till 1990 ungefär. Det är under en period när den politiska vänstervågen i våra länder nådde sin kulmen och såg sin ändalykt.