Författaren är teol. dr i kyrkohistoria, präst i Church of England och principal för St. Stephens’s House i Oxford.
Fortsättning från föregående nummer.
Orsaker till förändringen
För det första har det i allmänhetens ögon skett en anmärkningsvärd förändring i de kulturella attityderna till kristendomen. Även om uppfattningen om kristendomen bland äldre generationer kan definieras, eller i hög grad har påverkats, av den aktiva fientligheten mot kristendomen som vi såg genom »nyateismen» på 2000-talet, är detta inte längre den dominerande berättelsen. Den har skiftat, först från fientlighet till apati och senare till öppenhet.
Under det senaste decenniet har vi inte bara sett intellektuella som förespråkar kristendomens och Bibelns värde, utan även inflytelserika personer inom en bredare kultur – från sport till musik och sociala medier – som känner sig bekväma med att prata om sin tro för en bredare publik. Författare som Jordan Peterson och Tom Holland har i sina respektive arbeten förespråkat engagemang för den kristna tron, och deras teser har visat sig vara en språngbräda för detta bredare engagemang.
Oavsett om vad som är orsak eller konsekvens, pekar detta mot en förändring, där detta att ha en kristen tro återigen har normaliseras och utan tvekan till och med har blivit kulturellt attraktivt. Kristendomen känns inte längre bisarr, meningslös eller pinsam, vilket framgår av det faktum att 18–24-åringar är den grupp som näst efter dem som är över 65 år, som håller med om att de skulle vara »glada över att offentligt bli sedda som läsande en Bibel» (32 procent, dock 33 procent som inte håller med).
För det andra finns ett djupt sökande efter mening, ordning och tillhörighet. Det är väl dokumenterat att de framväxande generationerna är mer benägna att drabbas av (och är medvetna om) psykisk ohälsa, där 58 procent av 18–24-åringarna säger att de »ofta känner sig oroliga eller deprimerade» jämfört med 29 procent bland de som är över 55 år. Det finns också forskning som visar att de är mindre benägna att umgås personligen än tidigare generationer i samma livsfas − och mer benägna att känna sig isolerade.
Med normaliseringen av kristendomen i kulturen, och kristna vänners självförtroende och trygghet i att dela med sig av sina egna troserfarenheter, verkar nu ett stort antal unga vuxna se kyrkan som en plats där man kan finna läkning och gemenskap, men även en djupare känsla av mening i sina liv. Som vi redan har sett handlar detta inte bara om att se kyrkan som en social klubb, utan som en plats av mycket större betydelse. Denna generation vill »återförtrolla» sig själva, återinföra lite »vördnad» och mystik i ett samhälle där personkult och kändisskap, i kombination med materialism, inte längre räcker.
