Vad man lär sig på pastoralseminariet i Köpenhamn?

Författaren till denna artikel har studerat på Pastoralseminariet i Köpenhamn och är numera församlingspräst i Nørre Løgum, Danmark. Utbildning för kandidater i teologi vid Pastoralseminariet i Köpenhamn eller Århus sker under fem månader. I artikeln ges en inblick i den pedagogiska grundmodell som används vid seminariet, i studiernas innehåll och vägen till ämbetet i den danska folkkyrkan. Kommentarer till denna utbildning tas gärna emot av SPT. Se även Roland Kristenssons artikel i SPT nr 13/2025.

Bakgrund och pedagogisk grundmodell

Under hösten 2025 studerade jag vid pastoralseminariet i Köpenhamn, som ligger på Vartov, ett stenkast från Rådhusplatsen. De flesta av de studerande har sex års teologiska studier bakom sig när de kommer till Vartov för en avslutande termin. Studierna utgår från en pedagogisk modell som är inspirerad av den tyska pastoralteologen Isolde Karle, men som också gränsar till något av det som Martin Modéus skisserat. Modellen ligger till grund för en pågående reflektion och även skrivandet av en samlad pastoralteologi. I maj 2025 blev den presenterad i prästföreningens tidskrift Præsten av Ulla Morre Bidstrup, Kjeld Slot Nielsen och Jette Bendixen Rønkilde, ur vilken jag här återger och citerar delar av innehållet.

Ämbete, profession och person – modellens tre nivåer

Grundtanken i den pastoralteologiska modellen är att ämbete, profession och person samspelar i en församlingsprästs gärning. Ämbetet uppfattas som funktionellt i kraft av det yttre ordet – evangeliet och sakramenten – och relationellt genom den yttre kallelsen och tjänsten i församlingen. Om människor skall kunna komma till tro behöver evangeliet och sakramenten räckas dem. Utan den uppgiften är det inte fråga om att vara en präst. Men till prästämbetet hör naturligtvis också andra uppgifter såsom undervisning, liturgi, pastoral omsorg, kyrkliga förrättningar och så vidare. Ämbetet har således både en konfessionell och offentlig institutionell ram med en specifik materialitet knuten till sig (ämbetsdräkt, kyrkorum, predikstol, dopfunt, altare etc., samt altarboken, ritualboken, den danska psalmboken och Bibeln).

Författarna fastslår nödvändigheten av ämbetets vad, men noterar också att risken med ett entydigt fokus på ämbetet är att man kan bli så upptagen av dess förutbestämda innehåll och uppgifter att man blir tondöv för relevansen och kontexten hos de personer man är präst för.