Yttrandefriheten sätts under press. Men frågan är inte bara yttrandefriheten i sig utan paradoxen att samtidigt som den hålls helig, håller den ingenting heligt längre – mer än sig själv, mer än ropen och kraven på en helig rätt till total yttrandefrihet från dem som har ett rum att yttra sig i. Som på sociala medier, bloggar, tryckta medier eller teve och film. De som äger tillgång till att få sina ord och bilder, uppfattningar och åsikter publicerade och inte refuserade.

På alltför många håll i världen begränsas yttrandefriheten. Repressiva stater kontrollerar medierna, begränsar det journalistiska arbetet och förbjuder oppositionella och regimkritiska röster. Efter 90-talets växande frihet har det fria samtalet och den öppna debatten tystats alltmer.

På andra håll är yttrandefriheten så gränslös att den missbrukas. Förnedrande personangrepp, mediadrev där alla trängs i samma smala korridor eller förakt för och hädelse mot vad andra håller heligt ges fritt utrymme.

Det finns fog för att hävda att yttrandefrihetens rötter finns i de bibliska texterna.

Hur har det blivit så? Och varför är det just i den kristna kultursfären som yttrandefriheten vuxit sig stark? FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948 har en lång förhistoria. Det finns fog för att hävda att yttrandefrihetens rötter finns i de bibliska texterna, inte minst i Psaltaren och i de profetiska skrifterna. Varken Gud eller människor, kungar eller präster går där fria från förödande kritik. De anklagande orden riktade mot

Gud eller profeternas råbarkade kritik mot kungarna har inte censurerats bort utan öppnar för en häpnadsväckande yttrandefrihet. Inte ens i Guds eget Ord tystas kritiken mot Gud själv. Läs Job, läs Jeremia, läs Psaltaren!

Den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach har i Mimesis (1948) visat att de bibliska kungarna eller apostlarna inte framstår som osårbara och fullkomliga hjältar likt andra av antikens förgyllda gestalter utan är sårbara och skuldbelastade. Beroende av nåd, beredda att som kung David ropa: »Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig. Mot dig, bara mot dig har jag syndat ... Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis» (Psalt. 51:5–6).

Men i Bibeln möter också Jesu ord i Bergspredikan. Jesus begränsar inte yttrandefriheten, utan väcker samvetet till respekt för medmänniskan. Att okväda eller förbanna henne är oförenligt med offrets men även med förövarens mänskliga värdighet.

Det finns således en biblisk grund för den gränslösa yttrandefriheten. Ändå förbises lätt dess förutsättningar – respekten för den andra och vad denna håller heligt, en respekt som kanske förr var mer integrerad i samvetet än i dag. Rätten att kränka den andra och vad denna håller heligt har blivit en viktigare rätt än friheten från att bli kränkt.

Yttrandefriheten måste värnas men får inte isoleras från den moraliska skyldigheten att inte skada eller såra medmänniskan. Att bygga en bättre värld kräver såväl åsiktsoch yttrandefrihet som respekt för medmänniskans helgd och vad hon håller heligt. Om vi förlorar den, förlorar vi till sist också respekten för människans värdighet. Yttrandefriheten värnas bäst när den brukas i kärlek och vishet till skydd för den andra.

Därför var det rätt att Lars Vilks fick rita sin rondellhund och att Rasmus Paludan fick bränna Koranen offentligt. Men det var inte rätt av dem att göra det. Det är skillnaden. Allt som är tillåtet är inte rätt, men det rätta måste ibland ha en annan ledstjärna än lagar och föreskrifter: den i samvetet integrerade känslan för vad som är heligt och respekten för vad min medmänniska håller för heligt.

Men inte heller svensk lag är öppen för en gränslös yttrandefrihet. Dess gränser har alltid varit och måste vara flytande. Vi har lagar som förbjuder hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot. Det är sunt. Lika sunt som det är att försvara press och yttrandefriheten. Frågan är om inte brännandet av en religions heliga skrifter kan ses som hets mot folkgrupp, vilket uppenbarligen även varit Paludans avsikt. Av det skälet och inte för att de orsakade upplopp kunde Paludans koranbränningar ha förbjudits.

Men när är det hets mot folkgrupp? Att bränna Koranen – eller Bibeln – är det tydligen inte. Men om man bränner prideflaggor? Om man bränner en hög med judiska kippor? Om en predikant citerar obekväma bibelord? Även här flyter gränserna.

All yttrandefrihet till trots tillämpas den inte alltid av det mediafolk som försvarar dess gränslöshet. I praktiken råder en sorts yttrandeförbud – tystandets kultur, åsiktsmonopolismen och mediahegemonin.

Den brittiske filosofen John Stuart Mill såg redan under 1800-talet att den allmänna opinionens tryck mot den enskilde var ett hot mot yttrandefriheten. Om man censurerar sig själv som en eftergift för omgivningens tryck på likformighet är man inte fri. Trots lagar om en näst intill gränslös yttrandefrihet kan yttrandefrihetsklimatet vara dåligt. Som i Sverige. Inte utan skäl brukar det heta att Sverige rymmer högst en uppfattning samtidigt.

När folk är osäkra på vad man får säga, tycka och tänka behövs ingen censur. Det räcker med självcensurens munkavel. Att detta förekommer i diktaturer och tyrannier förvånar inte. Men även i demokratier, i miljöer som ska ha högt i tak, finns en sådan men inte lika synlig självcensurerande mekanism. Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University, kallar det i sin bok Om tyranniet (2017) för »föregripande lydnad», ett mönster som han identifierade i trettiotalets Tyskland. För att inte hamna i bakvatten flyter man inte bara med utan förstärker åsiktsströmmens riktning.

För att inte hamna i bakvatten flyter man inte bara med utan förstärker åsiktsströmmens riktning.

Svenska kyrkan är inte fri från detta. Oförståelsen mot fromhetstraditioner som tror och tänker annorlunda än kyrkomötets majoritetsbeslut är påtaglig. Hos många skapar det ängslan att inte vara konform och godkänd.

Här behövs en radikal omprövning i kyrkan. Respekten för den andras samvete, för dennas i Bibeln grundade övertygelse, måste återuppstå och ges utrymme. För det värsta såväl kyrka som samhälle kan fostra är »samvetslösa» människor – människor vars samveten blivit så tilltufsade att de tystnat utåt och tystat den egna inre rösten. Men samvetet bundet av Bibeln, bekännelsen och kyrkans tradition måste skyddas och respekteras.

Olika friheter kan krocka med och begränsa varandra. Den enes frihet bli den andras ofrihet. Ingen frihet kan därför vara totalt fri. Paulus skrev klokt om yttrandets frihet och gränser: »Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal (1 Kor. 13:1). En frisk yttrandefrihet färgas inte av hat utan av kärlek.