Med nödvändighet möter också kyrkan människor terapeutiskt. Så som Jesu inbjudan ljöd: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila (Matt. 11:28), så måste varje sårad, sökande och längtande medmänniska inbjudas och mötas.
Liksom Guds väsen är kärlek är också kyrkans väsen kärlek. Kyrkan ska förmedla Guds förbehållslösa kärlek – i mässans liturgi, diakoni, bikt och själavård. Jämfört med världen är det annorlunda. Därute mäts mänskligt värde lätt i pengar, prestationer och utseende, i hälsa och social framgång, men kyrkan visar på ett mer gudomligt sätt att värdera. Där ska var och en bli sedd och älskad, helad och räddad – i Jesus Kristus.
Så är det i mycket församlingsarbete i Svenska kyrkan i dag. Konfirmander, körsångare, gudstjänstfirare och många som söker tröst och upprättelse i våra församlingar vittnar om detta. Trots sina egna inre konflikter är kyrkan en motkraft till samhällets sätt att se på människan, på den allra minsta. Som en kvinna i en av Birgitta Trotzigs romaner utbrister mot dem som föraktar henne: »Ni har inte rätt att förakta mig, han dog också för mig ...»
Det terapeutiska ligger redan i Jesus inbjudan. Men det betyder inte att kyrkan ska vara en curlingkyrka.
Det terapeutiska ligger redan i Jesu inbjudan. Men det betyder inte att kyrkan ska vara en curlingkyrka som sopar bort allt obekvämt i Bibelns ord eller den kristna trons dogmer. Trons grunder får inte ersättas av dunbolster, då går paradoxalt nog fridens grund i försoningen förlorad.
Att värna de mänskliga värdena och alla dessa »Jesu minsta» rymmer en frestelse för kyrkan, att hon utifrån samhällets förväntningar försöker bli någon sorts andligt hälsocenter. Exemplen är många: Församlingar som erbjuder företag existentiella samtal eller ser mänskliga rättigheter som kyrkans främsta uppdrag, många inlägg på sociala plattformar, krisinsatser eller att i samtal ersätta syndernas förlåtelse med trösteord om den enskildes unika värde ... Allt detta är bra, det är en kyrkans tjänst för världens skull. Ändå är detta inte det primära. Det får inte ske på bekostnad av att göra folk till Jesu lärjungar. Det fulla evangeliet är större än så.
Guds kärlek manifesteras i Jesu korsdöd för våra synder. Det är den vertikala linjen. Den horisontella linjen, korsets armar, sträcker sig ut i världen. I världens ögon är denna mer begriplig och lämplig än den anstötliga korsdöden. Om då kyrkan främst betonar mellanmänskliga solidaritetshandlingar och ersätter korset med hjärtan och regnbågar, så saknas bärkraften, den vertikala korsstammen på vilken korsets armar vilar.
För ett par veckor sedan firade vi Allhelgonahelgen, en helg vars karaktär har blivit förändrad. Kyrkans högtid om helgon, himmel och vårt evighetshopp har kommit att mer handla om död, saknad, minnen och sorgebearbetning. I stället för om hoppet om det eviga livet handlade kyrkans reklamfilm på sociala medier i år om att allhelgona är en tid då minnena får liv. Så flyttas i en terapeutisk kyrka fokus från Gud till oss själva, från firandet av alla tiders helgon och martyrer till trösteritualer. Dessa är angelägna, men ändå saknas något avgörande när välbefinnandet blir viktigare än tillbedjan av Gud. Nuvarande kyrkohandbok, vars språk kan bli mer terapeutiskt än troget trons fundamenta, är ännu ett exempel. Språket är ofta vackert och mättat med varsamma signalord. Bönerna känns som avsedda mer för lyssnarna än som rop inför Gud. För att språket inte ska skava får många liturgiska böner en slagsida åt det terapeutiska och tröstande. Som i nattvardsbön 7: »Vi tackar dig för din Andes vind som sveper genom våra liv och som uppfyller världen ... kom till oss med förlåtelse, liv och Ande, när vi delar bröd och vin, så att vi kan gå vidare i världen, värna den, älska och skapa». I tackbön 3 når kärleksfulla tautologier nya höjder: »Tack för allt som bärs av din kärlek, för att du på nytt ger liv och mod att växa och låter din barmhärtighet bo i oss.» Eller som i inledningsord 10: »Gud är god och möter oss med barmhärtighet. Gud söker oss, när vi är på väg bort från honom, och vill upprätta oss, när vi förminskar våra liv.»
När böner blir mästerstycken i tröstande poesi mer än tillbedjan och rop till Gud, mer formulerade för människors skull än för Gud, tappas trosinnehållets grunder.
När böner blir mästerstycken i tröstande poesi mer än tillbedjan och rop till Gud, mer formulerade för människors skull än för Gud, tappas trosinnehållets grunder. Det blir ord utan handtag, mer färgade av vag andlighet än av konkret kristen tro. Om inkarnationens realitet och nattvardens realpresens blir diffus – detta som enligt Blaise Pascal visar »hur djupt människans elände är genom att ange hur stort läkemedel som behövdes för henne» – blir det våra egna gudsbilder vi tillber, inte Gud själv.
I flera av kyrkohandbokens alternativ är gudsbilden närmast panteistisk. Som i inledningsord 6: »Fjällens och det öppna landskapets Gud, skogarnas och den rika mångfaldens Gud, sjöarnas, havens och det pulserande livets Gud.» Formuleringarna, som ligger nära samisk andlighet, är skapelserika. Problemet är att i flera böner jämställs gudsnärvaron i skapelsen med Kristi inkarnatoriska närvaro i brödet och vinet – Kristi kropp och blod. Då devalveras det sakramentala. Nattvarden reduceras till att vi »delar bröd och vin med varandra». Gudstjänsten blir då mer en terapeutisk paus i livet än ett möte med den helige.
Kyrkan måste leva diakonalt. Kristi kärlek ska vara synlig i försvaret av den utsatte. Hög som låg ska mötas på samma sätt. Så visas att Guds rike inte är byggt av materiella tillgångar.
Men när människor söker tröst och trygghet, när tillvaron går sönder, förväxlas det diakonala uppdraget lätt med lockelsen att enbart vara terapeutisk. Kyrkans kallelse är större än att vara en av många aktörer som försöker täta samhällets sprickor när det krackelerar. Hennes primära uppgift är att vittna om nådens och försoningens evangelium, om uppståndelsen och om ett hopp som sträcker sig ända in i evigheten.
Den terapeutiska kyrkan präglas av en etisk allmänreligiositet, av MTD-religion – en Moralistisk Terapeutisk Deism. För världen älskar och förstår lagen – det moralistiska – men är förbryllad inför nåden i Jesus Kristus, evangeliets kärna. Och i vår må-bra och hälsofixerade samhällskultur är den terapeutiska och ytliga nådens sötma tilltalande. Den smeker medhårs.
Kristi kyrka har ett jublande evangelium att förkunna – nådens ofattbara gåva. Men som någon påpekat: en liten gåva tar de flesta gärna emot men är gåvan för stor avböjer vi. Då känner vi oss inte förtjänta av den. Som med Guds stora nåd i Jesus Kristus. För den är just nåd.