Ur SPT 3/2021

I denna artikel visar kyrkoherde em. Karl-Erik Tysk hur Svenska kyrkan har förändrats under de senaste drygt hundra åren. Den konsekventa demokratiseringens konsekvenser blir synliga på många sätt – genom att läroämbetet inte längre har en självklar plats i de styrande organen, genom den partipolitiska dominans som i dag gäller, genom att kyrkans och församlingarnas organisationsformer hämtats från den kommunala och statliga strukturen. Detta är den första av tre artiklar, i vilka författaren tar upp hur Svenska kyrkan förändrats under det senaste seklet. De övriga artiklarna publiceras i SPT framöver.

Utvecklingen på den kristna trons och kyrkans område har under de senaste hundra åren i flera avseenden inneburit något av en revolution. Förändringarna har varit minst sagt radikala. Vad som en gång gällde, gäller inte längre. Det är många faktorer som bidragit till detta mångdimensionella skeende. Jag ska koncentrera mig på några av dem, den demokratiska styrelseformen, den evangeliska kyrkans följsamhet mot makt och kultur, den kristna tidsuppfattningen kontra presentismen och förskjutningen från lära till moral. Naturligtvis samspelar dessa faktorer med varandra.

En nödvändig, även om inte tillräcklig, förutsättning för vad som skett är uppenbarligen den demokratiska utvecklingen som fått stora konsekvenser för kyrkans styrelseformer. Dessa har i sin tur i hög grad påverkat andra områden inom det kyrkliga livet.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in