Evangelium i meningslöshetens tid

I sin roman Generation A beskriver konstnären och författaren Douglas Coupland, med en blinkning till Bocaccios Decamerone, hur en grupp unga människor mitt i en miljökris samlas för att berätta berättelser för varandra om livets mening. En av berättelserna beskriver hur en ung man vaknar upp och plötsligt inser att han förlorat sitt livs stora berättelse. Mannens vänner påpekar att det inte är något man bara finner så där utan vidare och speglar ett viktigt tema i boken. Moderna människor befinner sig i ett tillstånd av förvirring och har svårigheter att finna livsinriktning. Coupland låter sedan sina karaktärer på olika sätt förkroppsliga den desperata jakten efter mening. Inte minst beskriver han hur jakten har en tendens att bli relaterad till substans(miss)bruk.

Boken gavs ut 2010, och sedan dess har utvecklingen avseende förvirring bara galopperat. Som Tom Randgard noterat om Kairos Future’s mätning av svenskars välmående (SPT 11 juli 2024), så svarade 24 procent av svenskarna att de upplevde livet meningslöst. Detta kan jämföras med 6 procent 2003.

Religionshistorikern David Thurfjell beskriver samma verklighet i sin bok Anspråkstagen (2026), hur svenskar i allt högre grad upplever meningslöshet, trots att vi är ett av världens mest välmående länder sett till materiellt välstånd.

Den akuta frågan detta ställer till oss är hur den här trenden kan vändas. Att en fjärdedel av Sveriges befolkning finner livet meningslöst är inte bra för någon. Om en generation skulle växa upp utan framtidstro och hopp är det närmast ett patologiskt tillstånd, som hindrar unga människor från att exempelvis söka bilda familj eller utbilda sig. Inte minst är det en tragedi för den enskilde.

I en uppriktig och ibland hjärtslitande reseskildring, Don’t forget we’re here forever (2025), beskriver den unga brittiska skribenten Lamorna Ash hur hon påbörjar ett projekt att besöka kristna församlingar och sammanhang över hela Storbritannien. Församlingarna hon besöker kommer från alla delar av kyrkan, från romersk-katolska sammanhang till kväkarsammanhang.

Projektet börjar mest som en intresseväckande idé. Hon fick höra att två vänner hon studerat med plötsligt bestämt sig för att börja studera till präster i Anglikanska kyrkan. För en ung, sekulariserad och liberal kvinna framstår vännernas beslut som gåtfullt och exotiskt och därför värt att undersöka närmare.

Det leder Ash till en treårig resa där hon möter människor som är eller varit engagerade i olika kristna samfund. Ash väjer inte för svåra frågor, som till exempel människor som tappar tron eller övergrepp i kyrkan. Hon kommer genom sin resa att föra en djupt personlig jakobsbrottning med Gud, och hon går inte därifrån utan att ha blivit både märkt eller välsignad.

Boken är inte en klassisk omvändelseberättelse av typen »från mörker till ljus.» Ash påpekar i slutet av boken att hon blivit förvånad över hur många av hennes vänner, som hon såg som helt sekulariserade, likt henne själv beskrivit hur de i ökenperioder eller perioder av svårt betryck sökt sig till kyrkor och utövat något som är svårt att inte kalla bön.

Hon fortsätter med att uttrycka hur det kanske inte är så att andra behöver religion för att leva etiska och meningsfulla liv, men hon behöver det i alla fall för egen del. Fritt översatt skriver hon: »Jag tror att jag behöver söndagsgudstjänstens ritual för att upptäcka det mod det krävs för att bli den versionen av mig själv jag önskar vara» (s. 290).

Ashs resa mot en tro kanske bara har börjat, men erfarenheterna hon beskriver av hur kyrkan, när den är som bäst, är en plats där slagna människor kan få såren förbundna, säger något om det enorma behov som finns i vår samtid. Samtiden ropar efter hopp och mening. En kyrka som är fast rotad i evangeliet om Jesus Kristus och frimodigt förkunnar Honom, har det viktigaste ärendet som finns till vårt samhälle idag.

Vi påminns om att när Jesus såg människornas förvirring, så »fylldes han av medlidande för de var som får utan herde» (Matt. 9:36). Erfarenheten av Guds Ande ger oss också ett hopp som inte sviker oss, eftersom det är förankrat i Gud själv.

Thurfjell konstaterar att det är genom att vara en del av en meningsfull gemenskap, där uppoffringar snarare än materiellt välstånd är signifikanta, som meningsfullhet uppstår för enskilda individer. Människor i vårt samhälle har givit allt mindre plats åt den typen av sammanhang i sitt liv, men nu börjar många inse vad man missat.

Kyrkan har 2000 års erfarenhet av att bygga hållbara gemenskaper, där Kristus självfallet är i centrum och där man uppoffrar sig för andra. Den erfarenheten får vi ge vidare: »det jag har, det ger jag dig» (Apg. 3:6–9). Därför är det av yttersta nöd att nu på allvar arbeta med evangelisation i våra kyrkor. Den måste vara lokal, central, och kroppslig. Det vill säga, den behöver ske i det lokala samhället.

Evangelisation bjuder in personer till Kristus. Den måste därför vara anpassad till varje persons lokala omständigheter. Den behöver också vara central i att den bjuder in till Jesus Kristus och det han har vunnit åt oss. Det kan finnas pastorala skäl att inte alltid hasta med att tala om Jesus, men förr eller senare måste all kyrklig verksamhet alltid syfta till att erbjuda vad vi faktiskt fått – gemenskap med Gud i Kristus.

Evangelisationen behöver också vara kroppslig, dvs. att den behöver bjuda in till en gemenskap. Kristen tro inte är något soloprojekt, utan något vi tillsammans lever med, i och av som Kristi kropp och som inbjuder till gemenskap.

Svenska kyrkan, som största svenska samfund och med erfarenhet av att vara folkkyrka, har ett särskilt ansvar att tänka kring och mobilisera till evangelisation. Det kan handla om utbildning och resurser som utrustar enskilda och församlingar. I den lokala församlingen behöver församlingsinstruktioner visa hur evangelisationen bäst utförs i det lokala sammanhanget.

Svenska kyrkans kyrkomöte borde också inför höstens möten ta fram en plan för att förnya och bredda arbetet med evangelisation över hela Sverige och ta fram en handlingsplan för att upptäcka och möjliggöra för dem som har evangelisationens nådegåva. På både lokal och rikstäckande nivå behöver den enskilde medlemmen, som vill berätta om sin tro, tas i anspråk. Hur kan helt vanliga kristna bli tecken på en Gud som förbinder de slagnas sår i sin vardag, kyrkan ett »fältsjukhus»? Sist, men inte minst, behöver också kyrkans medlemmar be Kyrkans herre att han sänder arbetare till sin skörd, för nu är tiden mogen (Joh. 4:35).