Kris börjar i Kaos. Det är själva krisens signum. Att det oväntade och oförutsedda inträffar. Inom räddningstjänsten vet man att det initiala skeendet ofta är kaotiskt. Det finns rutinuppdrag, men miljö, plats, människor och reaktioner varierar. Och det finns händelser som ligger bortom horisonten, som inget planerande eller övande kunnat förutse.

Krisen har lika många ansikten som det finns kriser.

Därför är övning och beredskapsplaner inför olika krisscenarier väsentligt, träning i att bygga upp en mental förberedelse inför det kaos som är krisens moder. Det är så de svåraste situationer till sist kan bemästras, trots att besluten och agerandet i efterhand kan diskuteras. Men i krisens kaos är det ofta bättre att göra något, även om det är oklokt eller otillräckligt, än att göra inget.

Detta var utgångspunkten när pandemin drabbade oss. Vilken pandemi, vilka smittor, som skulle spridas över världen var oförutsägbart. Men att det skulle komma en pandemi var förutsägbart. Det har funnits med sedan decennier i de scenarier som krisoch beredskapsfolk har övat inför. Ändå tycks såväl regering som sjukvård och allmänhet ha varit oförberedda. Liksom kyrkan. Det gick inte att svara på frågorna När, Var, Hur. Men vi visste Att ...

Att allmänheten blir vilsen är förståeligt, desto mer som vår tid är så präglad av desinformation och konspirationsteorier. Media som förmedlar en uppsjö av motstridiga röster gör det inte hellerlättare för gemeneman och kvinna.Intrycket blir ett kaos av tyckanden och åsikter ur vilka man plockar fram sina favoritvinklingar.

Därför är det viktigt att människor får tydlig information och besked om vad som gäller och vad som är rätt att göra för tillfället. Om detta saknas tar känslorna över och förnuftet skjuts åt sidan. Så också under en pandemi.

Under coronapandemin blev restriktioner av olika slag och omfattning till vardag. Regeringen och olika myndigheter har hållit otaligapressträffar för att informera om läget och ge nya förhållningsregler för samhället – och för trossamfunden.

Svenska kyrkans församlingar fick tidigt under pandemin höra mantrat att inte ställa in utan att ställa om – att tänka nytt och annorlunda. Ändrade rutiner för möten, alternativa sätt att fira gudstjänst och bedriva kyrklig verksamhet har under de senaste två åren varit en realitet och ett sätt att överleva.Men detta innebär inte nya sätt att vara kyrka, även om det ibland sagts så i olika fora.

För hur skulle Svenska kyrkan, trots annorlunda sätt att fullgöra sin uppgift, kunna vara kyrka på annat sätt än det hon är kallad att vara? Att fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission är församlingarnas dagliga liv utifrån Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Bekännelsen är inte sekundär utan formar församlingarnas verksamhet.

I tider av kris, oro och pandemi gäller detta snarare ännu mer. Kyrkan måste värna det för henne unika, det som annars saknasi samhället. Vad Kyrkoordningen säger »att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska gestaltas i hennes gudstjänst och liv», gäller även när församlingarna tvingas tänka om och tänka nytt. För kyrkans liv är oupplösligt förenat med hennes uppdrag.Vad hon är gestaltas i vad hon gör. Blir hon vilsen i sin identitet, uppstår osäkerhetom församlingens centrum. Då blir hon oklar i vad hon gör och i sin primära uppgift.

När nu restriktionerna har släppts och vi kan samlas på nytt utan krav på stipulerade avstånd, lämna våra provisoriska hemmakontor för att återgå till våra arbetsplatser och börja leva normalt, så är det lätt att vara efterklok. Kunde inte församlingarna och våra biskopar ha handlat annorlunda under den gångna perioden? Gjordes verkligen allt som stod i deras makt för att fortsätta fira gudstjänst och utöva kyrkans verksamhet?

Det är tid för självrannsakan kring vad som gjordes från såväl kyrkoledning och biskopar som lokalt, inte som en dom utan som en lärdom. Vad kan vi som kyrka lära oss inför nästa kris? Värt att notera är många kyrkoherdars och församlingars lojalitet mot de beslut som inte minst biskoparna fattat,trots att besluten ofta varit motstridiga och otydliga. Så som det är i krisens osäkerhet.

Efterklokhet kräver analys och en förnyad kyrklig kris och beredskapsplan. Inte en sådan som syftar till att hitta den felande och ansvarige. Utan en krisplan för att nästa gång vara bättre rustad för de kriser och kaotiska situationer som kan drabba det svenska samhället och påverka Svenska kyrkans församlingar.

Om detta skriver Kyrkoordningen i mer allmänna ordalag: »Församlingen,och om för­ samlingen ingår i ett pastorat, pastoratet ska vidta de beredskapsförberedelser som behövs för verksamheterna underkris och höjd beredskap» (KO 2kap § 11). Detta gäller inte bara i krig eller katastrof, utan av förklaringstexten till paragrafen framgår att det i varje församlingsinstruktion ska finnas en plan för hur församlingen ska agera i en kris. Även om det inte överallt funnits genomarbetade krisplaner, så finns många exempelpå goda idéeroch positiva insatseri den grundläggande uppgiften. Så möttes pandeminskris på många håll med digitala alternativ för gudstjänster, bönesamlingar, bibelstudier,  samtalskvällar, barn och ungdomsträffar och mycket mer. Kanske kunde ingen krisplan förutse den möjligheten. Varje kris har sina egna lösningar, men avgörande är att församlingarna inte förlorade fokus på det väsentliga. Det onödiga kunde skalas bort medan man för gudstjänstlivet strävade efter hållbaraalternativ. Krisen skärpte blicken för det viktiga i kyrkans liv och påminde om vad hon aldrig kan vara utan.

De digitala gudstjänsterna öppnade också för oväntade perspektiv. Som att kyrkan är världsvid. Det blev synligt att den lokala mässan är förbunden med mässfirandet överallt och i alla tider. Den enskildes tro hemmavid fick en samhörighet med alla andra kristnas tro i deras hemmavid.

Från kaos och kris till struktur och sammanhang. Men för att det ska fungera krävs att kyrkan på alla nivåer utvärderar hur hanteringen av pandeminvarit. Och då inte bara statistiskt utan det som gjordes. Vad fungerade? Vad bör inte upprepas? Kyrkan har själv bestämmelser om att det ska finnas krisoch beredskapsplaner för både större samhällskriser och för när hon själv drabbas. Gudstjänstlivet och kyrkans övriga unika verksamhet behöver upprätthållas även i kristider.

Det blir nu en uppgift för Svenska kyrkans forskningsenhet att utvärdera och bedöma kyrkans interna hanterande av den pandemi som förhoppningsvis inte längre är presens utan imperfekt. Att den är över nu.

Och vad har vi då lärt oss? Förtröstan? Absolut! Men förtröstan utesluter inte förutseende. Och förberedelse. ■