Den 4 mars 2021 beslutade Göteborgs stifts domkapitel (Dk) om en treårig prövotid för fortsatt behörighet avseende en av stiftets präster. Bakgrunden till anmälan var följande: Beslut hade fattats om att distriktet där prästen tjänstgjorde skulle covidanpassa sina gudstjänster genom att under en period välja att inte fira nattvard. Kyrkoherden framhöll i kontakt med prästen att beslutet gällde och inte gick att ändra. Att endast ett fåtal personer brukade komma ändrade inte saken. På en direkt fråga svarade kyrkoherden att sjukkommunion är tillåtet om berörd präst känner sig trygg med uppdraget. Prästen valde då att i slutet av en firad andakt bjuda in de närvarande till sjukkommunion, »hur ska man veta vem som är frisk eller sjuk. I sakristian finns instiftat bröd och vin och ni är välkomna in en i taget.»

Som skäl för Dks beslut anges att prästen i fråga »brutit mot löftet om det rätta handhavandet av sakramenten» samt att han »även brutit mot löftet om att följa vår kyrkas ordning i och med att han har varit illojal mot församlingen då han inte respekterade det [...] fattade beslutet om att inte fira nattvard med anledning av den rådande pandemin». Prästen anses således ha brutit mot två av prästlöftena enligt 1942 års handbok. Punkten om kyrkans ordning formulerades i HB1942 som att »troget efterleva kyrkans lag och ordning, bevisa edra förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma vad eder varder ålagt». Det finns skäl att kommentera dessa båda punkter var för sig.

Frågan om vad som är rätt handhavande av sakramenten får knappast ett tillfredsställande svar i Dks skrivning. En fördjupad reflektion skulle då ha krävts. Några frågor bör ställas:


Får nattvard firas utan att gudstjänsten är allmänt utlyst (med undantag för sjukkommunion)? Formellt sett inte, men det finns många exempel på att så sker på läger, i personalgrupper, vid kursdagar etc.

Är det pastoralt vist att deltagare vid en andakt överrumplas med att kommunionen utdelas? Naturligtvis inte. Men inte är det sällsynt att deltagare vid en gudstjänst är omedvetna om att nattvard kommer att firas. En avgörande skillnad är dock att själva mässan i Göteborgsfallet firades ej utlyst och, som det verkar, utan annan än berörd präst närvarande. Det är något överraskande att Dk inte låtit detta vara huvudorsak till kritiken.

Får kommunionsutdelning utanför den egentliga mässan förekomma? Dk hänvisar till biskopsbrevet Fira nattvard (2020) där biskoparna skriver: »Vad gäller sjukkommunion har biskopsmötet framhållit att det endast är under särskilda omständigheter som det kan vara en möjlighet att efter gudstjänsten dela ut sakramenten. Exempel på sådana omständigheter är på vårdboenden där personer följer gudstjänsten på avstånd och sedan tar emot sakramentet.» Om brevet författats ett år senare skulle sannolikt även pandemisäkrad kommunionsutdelning ha berörts. Även Svenska kyrkan kan en dag stå i en situation som den romersk-katolska kyrkan länge levt med, att prästbristen gör att kommunionsutdelningsgudstjänster i vissa områden är vanliga.

Frågan blir då: Går det ur teologisk synvinkel en avgörande skiljelinje mellan att utanför mässans ram ge kommunionen till den som inte kan närvara p.g.a. sjukdom och den som av andra skäl inte kan fysiskt närvara under mässan?

Dk skriver vidare: »Det är inte upp till enskild ämbetsutövare att besluta om nattvardsfirande annat än när hen är tillfrågad om sjukkommunion.» Formuleringen är olycklig. Inte menar väl Dk att det är den sjuka eller personens anhöriga som måste ta initiativet. Kan inte prästen i sitt pastorala ansvar ta upp det med den regelbundna kommunikant som är för sjuk för att vara närvarande?

Trots dessa frågor tycks ändå tillvägagångssättet vid den aktuella gudstjänsten, så som Dk beskriver den, ha varit pastoralt ovist – även om deltagarna kan ha längtat djupt efter kommunionen. Kommunionen är ingen happening – »överraskningspresent» tycks ha varit ordet som användes – men kommunionsutdelandet är dock giltigt. Hur allvarligt är då brottet? Skulle inte felsteget kunnat hanteras på annat sätt?

Att kyrkoherden tar denna händelse till Dk och inte löser det som en arbetsrättslig fråga är illavarslande, även om prästlöftena från HB 1942 stipulerar en lojalitet till kyrkans förmän. I inledningen till KO klargörs att det finns lagstiftning i övrigt i samhället som har stor betydelse för Svenska kyrkan. Exempel på detta är just den arbetsrättsliga lagstiftningen. Kyrkoherden kunde således ha vänt sig till den enskilde prästen och dennes fackförbund för att sammankalla till ett möte och där framföra en varning eller en muntlig erinran utifrån att prästen inte hade följt arbetsgivarens bestämmelser. Prästen hade då skyddats från att dras inför Dk och inte heller behövt framstå som en präst som är illojal mot sina vigningslöften.

Man kan också fråga sig om straffet med prövotid är rimligt eller om inte Dk gav prästen ett oproportionerligt strängt straff. Inget i Dks skrivning antyder att prästen varit en »återfallsförbrytare» som under flera år gjort snedsteg i sin utövning.

Sammanfattningsvis väcker domen en hel del frågor, inte minst om domkapitlen verkligen har den kompetens som krävs. Det inger i sammanhanget ett visst hopp att rättssäkerheten i domkapitlens handläggning nu är under utredning.

BM & TR