I brist på nomineringsgrupptorpeder…

Det är nu andra gången på kort tid som vi möter mediereportage från en Stockholmsförsamling där förtroendevaldas arvodesnivåer och hantering av värdefulla resurser som hyreskontrakt för lägenheter sätts under lupp. I båda fallen berörs en fristående nomineringsgrupp med rötter i ett borgerligt parti.

På ett sätt förstår jag det. Tillhör man en nomineringsgrupp med tydlig inomkyrklig agenda, från Frimodig kyrka till Öppen kyrka, vill man något lika tydligt med sitt mandat, må det vara vigselplikt vid samkönade äktenskap till biskopars ökade roll i kyrkomötet och EFS-pastorers rättigheter. Nomineringsgrupper som egentligen saknar teologisk agenda utan mest är förvaltande är långt mer sårbara.

Arvet från »vanliga» politiska partier spelar också roll. I spelet om platser på riksdagslistor, landstingslistor och kommunlistor återstod oftast bara kyrkolistorna för dem som inte lyckades meritera sig någon annanstans. De blev den hage som blev över när maktspelet stängt allt annat. Sådant befrämjade inte kvaliteten hos kandidaterna.

Dock har en faktor inte följt med när lokala nomineringsgrupper knoppades av: torpedfunktionen. I de partier jag mött har alltid denna otacksamma roll funnits. Den har fullgjorts av personer som blivit skickliga i att förmå olämpliga förtroendevalda eller partianställda att avgå frivilligt. De må ha gjort dumheter, inte klarat sin yrkesuppgift eller på annat vis blivit belastningar. Efter några timmars samtal med den från riksorganisationen utsände har personen insett att det funnits annat viktigare i livet än att företräda eller vara anställd i partiet X. Lugnt och fint, utan buller, har relationen avslutats.

Den som är torped är sällan elak eller obehaglig. Men han eller hon har en tydlig pedagogisk kompetens och förmår att förklara alternativen och deras konsekvenser på ett för motparten tydligt vis. Därmed nås resultat.

Jag betvivlar att de nu aktuella lokala nomineringsgrupperna eller deras samarbetsorganisationer på stifts- eller riksnivå har haft några torpeder avdelade.

Så kombinationen lågt allmänintresse, lågt valdeltagande, rötter tillbaka till en tid när man försvarade den enda spelplan man hade mot tyngre politiska intressen, oklara handlingsmål och tendens till kotteribildning gör sitt till för att öka riskerna för handlingsmönster som ter sig rimliga för de inblandade men inte för omgivningen.

Liksom en kommun tillsätter ett kyrkofullmäktige revisorer, men liksom i kommuner tycks revisorerna vara svaga i det att de är sprungna ur samma politiska miljö som dem de ska granska. I den senaste rapporten omnämndes också de visitationer Stockholmsbiskopen gjort. Läsaren får intrycket av en mot lokala förtroendevalda kraftlös person.

I min egen församling hade vi för något år sedan en genomgång av pastoralbreven, och vad dessa hade att säga om biskopar och församlingar i dag. Församlingsledaren »får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken, utan vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv.»

Kanske borde det ingå i biskopens tjänsteåligganden att säkra även att stiftets kyrkofullmäktigeordförande och kyrkorådsordförande fyller dessa krav.

I brist på nomineringsgrupptorpeder...