Kyrkomusikerna – ett utrotningshotat släkte?

I denna artikel beskriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, kompositör och medlem i SPT:s redaktion, förändringarna som skett för kyrkomusikerna – från för några decennier sedan till i dag. Det är inte länge sedan antalet sökande till utbildningsplatserna var långt fler än antalet platser. I dag råder motsatsen. Som författaren visar krävs det djupgående förändringar och förbättringar för att få fler att utbilda sig till kyrkomusiker. Och det brådskar. Bristen är stor och den blir ännu större.

För mer än trettio år sedan började jag min första tjänst som nyutexaminerad kantor. På väg dit hade jag tillbringat flera år som pianooch orgelelev, först hos kulturskolan och organisten i min hemförsamling, sedan på en folkhögskola. Jag hade vikarierat både i hemförsamlingen och på studieorten och på så vis fått erfarenhet av och smak för jobbet. Därtill en hel del bra tips av de erfarna kolleger jag vikarierade för.

Att ta examen kändes stort och att börja arbeta i det yrke jag drömt om var spännande. Allt var inte lätt. En tjugoåring hade inte mycket att säga till om inför det ålderstigna kyrkorådet i den lilla landsortsförsamlingen, men jag hade något de inte hade: en kyrkomusikerkompetens garanterad av examensbeviset från skolan.

Efter de första stapplande stegen i yrkeslivet tog jag mig an högre kyrkomusikstudier vid musikhögskolan och har sedan dess varit trogen detta det bästa av yrken.

Om vi blickar framåt, ser vi en stor efterfrågan på utbildade kyrkomusiker. Många hundra nya behövs om vi ska fylla platserna efter pensionsavgångarna under närmaste tiotalet år. Inte ens om alla utbildningsinstanser dubblade sina platser och fyllde dem med studenter, finns möjlighet att fylla behovet inom rimlig tid. Kyrkomusiker är i dag ett bristyrke och i framtiden är vi kanske till och med utrotningshotade.

Hur kunde det bli såhär? Kan vi göra något åt situationen?