Vid kyrkostyrelsens sammanträde den 10 juni 2026 fattades två beslut rörande frågor om samkönade äktenskap. Kyrkomötet hade gett kyrkostyrelsen i uppdrag att se över hur prästutbildningen kan ge bättre förståelse för den teologi som ligger bakom Svenska kyrkans bejakande av samkönade äktenskap och nuvarande vigselordning. Kyrkostyrelsen fick en genomgång av beredningen och diskuterade slutrapporten innan beslutet fattades. Kyrkostyrelsen beslöt anse kyrkomötets uppdrag som genomfört och att slutrapportera ärendet till kyrkomötet (§ 62).
Kjell O. Lejon anmälde en särskild mening till protokollet enligt följande:
»Artikeln ’Svenska kyrkans äktenskapsteologi’, som ligger som underlag för att rapportera aktuellt ärende som genomfört och slutrapporterat, måste betraktas som en ideologiskt präglad partsinlaga, som med exegetiskt-teologiskt språkbruk utgår ifrån ett ytterst selektivt valt perspektiv och med ett resonemang som bygger på ståndpunkter hämtade ifrån exegeter och teologer som har samma paradigmatiska hållning som förväntas och önskas i nuvarande kyrkopolitiska situation.
Slutsatserna som dras i det exegetiskt-teologiska resonemanget skiljer sig från vad en överväldigande majoritet av exegeter, teologer, kyrkolärare och kyrkotraditioner kommit fram till – och med detta också ifrån en mycket tydlig allmänkyrklig tradition. Om man väljer att undervisa i enlighet med de slutsatser som dras i artikeln, innebär detta ett mycket allvarligt steg bort från allmänkyrklig tradition, vilket i längden, med all sannolikhet, kommer att vara förödande för Svenska kyrkan, såväl läromässigt som rekryteringsmässigt.»
Vidare hade kyrkomötet hade uppdragit åt kyrkostyrelsen att ta fram riktlinjer som gör det möjligt att efterfråga prästkandidaters inställning till att viga alla par enligt Svenska kyrkans ordning, och att tydliggöra att beredskap att viga samkönade par kan ses som en förutsättning för tjänst. Arbetsutskottets förslag bifölls efter votering. Kyrkostyrelsens beslöt att fastställa riktlinjer som gör beredvillighet att viga samkönade par till ett villkor vid nyanställning av församlingspräst samt att återrapportera uppdraget som slutfört till kyrkomötet 2026 (§ 63).
Olle Reichenberg reserverade sig mot beslutet och menade att församlingar själva enligt kyrkoordningen ansvarar för anställningar samt att riktlinjerna innebär att diskrimineringslagen ges företräde framför religionsfriheten, vilket han anser vara tveksamt. Svenska kyrkan bör kunna rymma två äktenskapssyner i linje med beslutet 2009 och väjningsrätten.
Anna Sundberg reserverade sig mot beslutet och menade att den nationella nivån inte ska ta fram riktlinjer för anställningar, att beslutet strider mot kyrkomötets beslut 2009 där prästers samvetsfrihet att avstå vigsel av samkönade par skulle värnas samt att riktlinjerna, även om frivilliga, kan leda till diskriminering av prästkandidater som följer den traditionella äktenskapssynen.
Kjell O. Lejon lät inlämna en särkskild mening till protokollet enligt följande:
»Genom att fastställa riktlinjerna ’om bredvillighet att viga samkönade par’ väljer Svenska kyrkan en väg som leder i fel riktning. Innehållsmässigt strider riktlinjerna, och teologin bakom dessa, mot allmänkyrklig tradition och allmänkyrklig exegetisk förståelse av Gud Ord, och går stick i stäv med Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter. Dessutom avviker de ifrån alla invändningar mot tidigare beslut i samma riktning − även ifrån de invändningar sju biskopar delgav inför beslutet 2009. Samma beslut resulterade exempelvis även i kraftfull kritik ifrån systerkyrkan Church of England. Ekumeniska hänsyn sätts även denna gång till stora delar ur spel.
I och med det fastställande av riktlinjerna som kyrkan nu tar, och som otvetydigt är en konsekvens av hennes i ekumeniska sammanhang abnorma kyrkopolitiserade sammanhang, tar hon alltså än en gång steg in på en väg som kyrkor i den ekumeniska världen benämner icke-biblisk − eller rentav heretisk.
Man har exempelvis varken fört någon dialog om ärendet med Borgågemenskapens kyrkor eller enligt KEK:s Charta Oecumenicas dokument, som man undertecknat (i Strasbourg 2001) och förbundit sig till.
Påpekas bör också att man inte heller denna gång har tagit hänsyn till den inomkyrkliga kritik som föreligger från teologer och exegeter, vigda präster och lekfolk landet runt i väckelse- och/eller allmänkyrklig tradition.
Inte heller har man tagit hänsyn till advokaterna Percy Bratts och Joakim Lundqvists, (Advokatfirman Bratt-Feinsilber-Harlin), så kallade Second opinon i ärendet. I denna sammanfattas situationen med följande ord: ’Mot denna bakgrund kan konstateras att anställande enheter inom Svenska kyrkan vid nyanställning av präster inte kan ställa som ett kvalifikationskrav att prästen ska förrätta vigsel även av samkönade par, eftersom detta skulle innebära diskriminering av präster som på grund av deras religiösa övertygelse är förhindrade att efterkomma kravet. Därmed saknas det stöd i lag för en sådan inskränkning av berörda prästers religionsfrihet som kvalifikationskravet skulle innebära.’
Vad Svenska kyrkan i stället gör är att bruka nyspråk. Man försvarar mångfald, men avvecklar densamma, steg för steg. Man talar om tolerans, men agerar intolerant. Man talar om öppenhet, men stänger dörrar för dem som representerar klassisk kristen tro.
Tidigare överenskommelser och kompromisser töms då på innehåll. Det är endast detta nya som skall gälla, även om man understryker ’frivillighet’. Talet om samtal och terapi talar sitt tydliga språk. Det är den kyrkopolitiska maktens språk. Konformitetens språk. Den inslagna vägen leder fel.»
