Ingen av oss kommer undan mörka perioder i livet. Det kan handla om sorg, förluster eller personliga motgångar av annat slag. Ibland syns det på långt håll, men inte alltid, i alla fall inte till att börja med, men desto mera när det kommer till uttryck i en total krasch, som när det handlar om akut utmattningssyndrom.
Jag föredrar begreppet utmattningssyndrom eller utmattningsdepression framför det man tidigare benämnde som utbrändhet. Begreppet utbränd förefaller alltför definitivt och för tankarna till ett permanent och därför livslångt tillstånd. En utbränd tändsticka är ju förbrukad, medan en krukväxt där bladen börjat sloka av torka, efter ett tag och efter varsam behandling kan få nytt liv.
Tidigare trodde jag att tillståndet alltid hade sin orsak i fysisk utmattning. Så är det inte. Man behöver alltså inte ha upplevt en alltför fysiskt stressig situation. Det kan lika gärna handla om mental utmattning till följd av ett slags mentalt dränage eller av att alltför länge ha levt i ett sammanhang där motstridiga uppfattningar och uttryck dominerar klimatet, oftast på en arbetsplats.
Det mentala dränaget kan också vara orsakat av etisk stress, ett uttryck som jag tidigare inte visste att det existerade. Etisk stress kommer till uttryck efter upprepade upplevelser då man alltför länge varit en del av sammanhang där det förekommer saker som man upplever strider mot ens etik och moral, men som man inte kan påverka av olika skäl.
Utmattningen kan också ha sin bakgrund i ens upplevelse av lust och engagemang inför en uppgift eller ett uppdrag. Hur märkligt det än kan förefalla, dränerar detta hjärnan lika mycket som fysisk stress. Det handlar ofta om att man, av ren lust, inte avgränsat arbetet från fritiden. Även om man inte tänker på det själv, prioriterar man bort sådant som är viktigt för återhämtningen. En alltför stor del av ens identitet består av sådant som är kopplat till ens yrke och arbete. Utåt kan man förefalla glad och lustfylld (vilket man också är), samtidigt som det inre dränaget pågår för fullt. Tills det kulminerar i en mental krasch.
När jag var tillbaka »to my true self», ägnade jag mig (som en del av min rehabilitering) åt ett tematiskt bibelstudium. Det visade sig att tillståndet utmattningssyndrom, fast det inte formuleras så i Bibeln, där förekommer på flera ställen. Kanske är fler än jag hjälpta av mina reflektioner?
Det är lätt hänt att man är uppmärksam på andras signaler på utmattning, men inte sina egna. Detta var jag, som under många år handlett lärarstudenter och praktikanter som en del av min tjänst. Erfarenheten av egen akuta utmattning kan bli dyrköpt, men är nog så viktig för den fortsatta livsvandringen. Det är viktigt att man själv sätter ord på vilka erfarenheter man fått och inte låter andra i ens omgivning lägga orden i ens mun så att det snarare blir till en slags »teoretisk» eller (om än välmenad och i våra kristna sammanhang) en ensidigt »from» tolkning. Detta är lika självklart som att en som aldrig har varit gravid eller fött barn inte kan säga sig förstå dessa erfarenheter. Eller tvärtom, att den som varit gravid inte kan säga sig förstå hur det är att vara ofrivilligt biologiskt barnlös. Eller erfarenheten av att förlora en nära anhörig genom döden. Det är också självklart att den som upplevt någon form av personlig kris själv bedömer när man är redo att vara till hjälp för någon annan som råkar ut för samma sak. Detta är alltså inget som omgivningen bör uttrycka. Nu till några reflektioner som jag gjort under mitt bibelstudium med fokus på utmattningssyndrom.
I 1 Kon. 19 möter vi profeten Elia. Han mår inte alls bra. Ändå har han gjort det han uppfattade var rätt och riktigt. Och det hade han gjort besjälat, för Guds skull. Nu sitter han helt utmattad under en ginstbuske och önskar sig döden. Att inte vilja leva, eller i alla fall uppleva total livsleda, är alltså något fullt mänskligt under den akuta fasen av en utmattningsdepression. Det går alltså inte att »ta sig samman» eller att »bita ihop». De (kanske oftast i ens omgivning) som tror det, avslöjar bara brist på egen erfarenhet av tillståndet eller brist på förmåga till genuin empati. Den som hamnar i ett akut utmattningstillstånd, har i själva verket bitit ihop alltför mycket och alltför länge. Ett utmattningssyndrom är dessutom en sjukdom, lika mycket som ett benbrott eller någon annan fysisk skada. Elia möter i det här sammanhanget Gud i en stilla susning. Jag tolkar det som att Elia behövde tas åt sidan och ur sitt sammanhang ett tag för att kunna höra Guds tilltal. Mitt i livsbruset och ekorrhjulet kunde Gud inte komma till tals med Elia.
I Psalt. 6:3–7 sätter författaren ord på sina upplevelser och känslor. Han är kraftlös och förskräckt och gråter. Kanske kan vi förmoda att han har ångest, rent av panikångest. Och så gråter han mycket och ofta. Gråten har både en rensande och läkande funktion. Att be någon att »torka tårarna» eller komma med ett käckt »upp med hakan» kan alltså bidra till raka motsatsen. Gråten avtar med tiden och läkningsprocessen. Tänk vilken fantastisk skapelse vår kropp är, in i minsta detalj! Någon klok person har sagt att gråten är skapad av Gud själv. Vi får rätt mängd tårar för det vi behöver under livet. Precis som vi är skapade med behov av sömn och föda, vilket ju ingen av oss skulle förneka eller uppmuntra någon annan att trycka undan. Att förneka olika fysiska behov, hos sig själv eller sin omgivning, vore alltså att förneka eller trycka undan en del av Guds skapelse.
Ordspr. 17:17 uttrycker det ganska kortfattat: »En broder (eller syster) är till för att hjälpa i nöden». Kanske är det enklare att ge än att ta emot hjälp. När man upplever den akuta perioden av utmattningsdepressionen, behöver man akut hjälp på mycket basal nivå. Det är alltså den sjuke som bestämmer vad, när och hur, inte hjälparen. Självklart händer det i början att man inte är medveten om sina basala behov och behöver någon som ser till att dessa blir tillfredsställda. En verklig vän finns till hands dag som natt och i så konkreta situationer som att t.ex. vara med vid läkarbesök, övernatta hos den sjuke under en avgränsad tid eller något annat som den sjuke uttrycker behov av. Alltför ofta har jag upplevt att predikanter, när de har lagt ut liknelsen om den barmhärtige samariern, har fokuserat på samariernas perspektiv, medan den slagne mannens kommit i skymundan. Den som har upplevt ett akut tillstånd av utmattningssyndrom, har lätt att identifiera sig med den slagne mannen vid vägen.
En text som jag kom att läsa på ett nytt sätt och med nya insikter var 2 Mos. 18:13–27. Mose dignar under en alltför tung arbetsbörda. Hans svärfar ser det, uppmärksammar Mose på det, och ger honom det konkreta rådet att delegera en del av uppgifterna till några andra. Svärfadern såg alltså det vi i dag skulle uttrycka som tidiga tecken på utmattning. Vi vet inte om Mose först uttryckte invändningar eller stretade emot. Andra kan alltså lägga märke till det vi inte märker själva. Vi vill så lätt göra saker själva, på vårt eget sätt och som vi tror är det enda och bästa sättet. Att ta andras råd på allvar kan kanske först förefalla som ett misslyckande, när det i själva verket handlar om uttryck för omsorg och kärlek.
Att brinna för en uppgift är en underbar känsla och en förutsättning för utveckling och resultat. Bara man ser upp så att man inte själv brinner upp!Ingen av oss kommer undan mörka perioder i livet. Det kan handla om sorg, förluster eller personliga motgångar av annat slag. Ibland syns det på långt håll, men inte alltid, i alla fall inte till att börja med, men desto mera när det kommer till uttryck i en total krasch, som när det handlar om akut utmattningssyndrom.
Jag föredrar begreppet utmattningssyndrom eller utmattningsdepression framför det man tidigare benämnde som utbrändhet. Begreppet utbränd förefaller alltför definitivt och för tankarna till ett permanent och därför livslångt tillstånd. En utbränd tändsticka är ju förbrukad, medan en krukväxt där bladen börjat sloka av torka, efter ett tag och efter varsam behandling kan få nytt liv.
Tidigare trodde jag att tillståndet alltid hade sin orsak i fysisk utmattning. Så är det inte. Man behöver alltså inte ha upplevt en alltför fysiskt stressig situation. Det kan lika gärna handla om mental utmattning till följd av ett slags mentalt dränage eller av att alltför länge ha levt i ett sammanhang där motstridiga uppfattningar och uttryck dominerar klimatet, oftast på en arbetsplats.
Det mentala dränaget kan också vara orsakat av etisk stress, ett uttryck som jag tidigare inte visste att det existerade. Etisk stress kommer till uttryck efter upprepade upplevelser då man alltför länge varit en del av sammanhang där det förekommer saker som man upplever strider mot ens etik och moral, men som man inte kan påverka av olika skäl.
Utmattningen kan också ha sin bakgrund i ens upplevelse av lust och engagemang inför en uppgift eller ett uppdrag. Hur märkligt det än kan förefalla, dränerar detta hjärnan lika mycket som fysisk stress. Det handlar ofta om att man, av ren lust, inte avgränsat arbetet från fritiden. Även om man inte tänker på det själv, prioriterar man bort sådant som är viktigt för återhämtningen. En alltför stor del av ens identitet består av sådant som är kopplat till ens yrke och arbete. Utåt kan man förefalla glad och lustfylld (vilket man också är), samtidigt som det inre dränaget pågår för fullt. Tills det kulminerar i en mental krasch.
När jag var tillbaka »to my true self», ägnade jag mig (som en del av min rehabilitering) åt ett tematiskt bibelstudium. Det visade sig att tillståndet utmattningssyndrom, fast det inte formuleras så i Bibeln, där förekommer på flera ställen. Kanske är fler än jag hjälpta av mina reflektioner?
Det är lätt hänt att man är uppmärksam på andras signaler på utmattning, men inte sina egna. Detta var jag, som under många år handlett lärarstudenter och praktikanter som en del av min tjänst. Erfarenheten av egen akuta utmattning kan bli dyrköpt, men är nog så viktig för den fortsatta livsvandringen. Det är viktigt att man själv sätter ord på vilka erfarenheter man fått och inte låter andra i ens omgivning lägga orden i ens mun så att det snarare blir till en slags »teoretisk» eller (om än välmenad och i våra kristna sammanhang) en ensidigt »from» tolkning. Detta är lika självklart som att en som aldrig har varit gravid eller fött barn inte kan säga sig förstå dessa erfarenheter. Eller tvärtom, att den som varit gravid inte kan säga sig förstå hur det är att vara ofrivilligt biologiskt barnlös. Eller erfarenheten av att förlora en nära anhörig genom döden. Det är också självklart att den som upplevt någon form av personlig kris själv bedömer när man är redo att vara till hjälp för någon annan som råkar ut för samma sak. Detta är alltså inget som omgivningen bör uttrycka. Nu till några reflektioner som jag gjort under mitt bibelstudium med fokus på utmattningssyndrom.
I 1 Kon. 19 möter vi profeten Elia. Han mår inte alls bra. Ändå har han gjort det han uppfattade var rätt och riktigt. Och det hade han gjort besjälat, för Guds skull. Nu sitter han helt utmattad under en ginstbuske och önskar sig döden. Att inte vilja leva, eller i alla fall uppleva total livsleda, är alltså något fullt mänskligt under den akuta fasen av en utmattningsdepression. Det går alltså inte att »ta sig samman» eller att »bita ihop». De (kanske oftast i ens omgivning) som tror det, avslöjar bara brist på egen erfarenhet av tillståndet eller brist på förmåga till genuin empati. Den som hamnar i ett akut utmattningstillstånd, har i själva verket bitit ihop alltför mycket och alltför länge. Ett utmattningssyndrom är dessutom en sjukdom, lika mycket som ett benbrott eller någon annan fysisk skada. Elia möter i det här sammanhanget Gud i en stilla susning. Jag tolkar det som att Elia behövde tas åt sidan och ur sitt sammanhang ett tag för att kunna höra Guds tilltal. Mitt i livsbruset och ekorrhjulet kunde Gud inte komma till tals med Elia.
I Psalt. 6:3–7 sätter författaren ord på sina upplevelser och känslor. Han är kraftlös och förskräckt och gråter. Kanske kan vi förmoda att han har ångest, rent av panikångest. Och så gråter han mycket och ofta. Gråten har både en rensande och läkande funktion. Att be någon att »torka tårarna» eller komma med ett käckt »upp med hakan» kan alltså bidra till raka motsatsen. Gråten avtar med tiden och läkningsprocessen. Tänk vilken fantastisk skapelse vår kropp är, in i minsta detalj! Någon klok person har sagt att gråten är skapad av Gud själv. Vi får rätt mängd tårar för det vi behöver under livet. Precis som vi är skapade med behov av sömn och föda, vilket ju ingen av oss skulle förneka eller uppmuntra någon annan att trycka undan. Att förneka olika fysiska behov, hos sig själv eller sin omgivning, vore alltså att förneka eller trycka undan en del av Guds skapelse.
Ordspr. 17:17 uttrycker det ganska kortfattat: »En broder (eller syster) är till för att hjälpa i nöden». Kanske är det enklare att ge än att ta emot hjälp. När man upplever den akuta perioden av utmattningsdepressionen, behöver man akut hjälp på mycket basal nivå. Det är alltså den sjuke som bestämmer vad, när och hur, inte hjälparen. Självklart händer det i början att man inte är medveten om sina basala behov och behöver någon som ser till att dessa blir tillfredsställda. En verklig vän finns till hands dag som natt och i så konkreta situationer som att t.ex. vara med vid läkarbesök, övernatta hos den sjuke under en avgränsad tid eller något annat som den sjuke uttrycker behov av. Alltför ofta har jag upplevt att predikanter, när de har lagt ut liknelsen om den barmhärtige samariern, har fokuserat på samariernas perspektiv, medan den slagne mannens kommit i skymundan. Den som har upplevt ett akut tillstånd av utmattningssyndrom, har lätt att identifiera sig med den slagne mannen vid vägen.
En text som jag kom att läsa på ett nytt sätt och med nya insikter var 2 Mos. 18:13–27. Mose dignar under en alltför tung arbetsbörda. Hans svärfar ser det, uppmärksammar Mose på det, och ger honom det konkreta rådet att delegera en del av uppgifterna till några andra. Svärfadern såg alltså det vi i dag skulle uttrycka som tidiga tecken på utmattning. Vi vet inte om Mose först uttryckte invändningar eller stretade emot. Andra kan alltså lägga märke till det vi inte märker själva. Vi vill så lätt göra saker själva, på vårt eget sätt och som vi tror är det enda och bästa sättet. Att ta andras råd på allvar kan kanske först förefalla som ett misslyckande, när det i själva verket handlar om uttryck för omsorg och kärlek.
Att brinna för en uppgift är en underbar känsla och en förutsättning för utveckling och resultat. Bara man ser upp så att man inte själv brinner upp!
