Ur SPT 23/2021

I denna artikel tar författaren, stiftsadjunkt em. i Uppsala stift och medlem i SPT:s redaktion, sig an det kontroversiella ämnet skärselden. Till Kristi försoning kan ingenting läggas, allt är försonat – men att inför Kristus se vad som i ens liv är försonat är smärtsamt. En skärseld. Författaren visar på ett varsamt och själavårdande sätt på flera bibeltexter som berör tanken på en rening och en befrielse.

Hoppet om kroppens uppståndelse skiljer kyrkans tro från andra föreställningar om ett efter döden mer anonymt uppgående eller inneslutande i ett större sammanhang. Tron på kroppens uppståndelse rymmer övertygelsen att personen eller personligheten består, om än i förklarat och förvandlat skick. »Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande» (1 Kor. 15:42–44).

Herren kommer att känna igen var och en av oss och vi ska se hans ansikte. På våra pannor kommer Guds namn att vara skrivet. »Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte» (1 Kor. 13:12).

Frågan om personens uppståndelse är inte enkel att förklara. »Nu undrar någon», skriver Paulus, »’Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?’ Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt» (1 Kor. 15:35–38).

Några frön har bara hunnit bilda en grodd, några är i sin fulla blomstring och några har vissnat. Det är inte avgörande. Det nya livet fulländar allt det som hände på jorden och allt som kunde ha hänt.

Men tanken på övertygelsen att jag av nåd kan få uppstå till evigt liv rymmer en utmaning som vår lutherska tradition haft svårt att hantera. Den givna utgångspunkten är att ingen synd kommer att finnas i himlen. Samtidigt vet vi att bortvändheten i det innevarande livet är så djupt rotad och invävd i våra tankar, ord, gärningar och underlåtelser att frågan måste ställas: Om allt detta som genom ett »trollslag» plötsligt försvinner när vi dör, kan man då med någon rätt påstå att vi är samma personer när vi väcks upp igen? Är jag då fortfarande jag vid uppväckandet till det eviga livet?

Visst är det, åtminstone teoretiskt, möjligt att vi försonas, förlåts, läks och helas rakt igenom till 100 procent redan innan vår död. Men om detta är förutsättningen för det eviga livet i Guds närhet, då är vägen och porten sannerligen mycket smala, för många av oss faktiskt barrikaderade och låsta. Inte så få dör utan att en verklig dödsberedelse varit möjlig. Andra har levt ett i det närmaste fullkomligt liv men på grund av sjukdom till själ eller kropp fått avsluta det till synes helt i avsaknad av tro. Några har kapitulerat inför förföljelse och tortyr. Många har över huvud taget aldrig mötts av en levande tro och aldrig kunnat tillägna sig den. Och några är, inte utan skäl, så avskydda här på jorden att de på något sätt glöms bort av dem som förnekar möjligheten till evig dom och död. För »om Gud är god, då måste alla få komma till himlen». (Inkluderar man då de värsta kända tyrannerna eller den som gjort mig eller någon närstående fasansfulla saker?)

Om nu den slutliga förvandlingen till synes inte sker före döden, måste den ske efter döden. Annars är vi verkligen dödsdömda.

När Dante Alighieri, (1265–1321) mest känd för sitt storslagna bidrag till litteraturhistorien Divina commedia, i år uppmärksammas finns mer än ett skäl att något reflektera kring skärselden. Min utgångspunkt är däremot inte hans bok.

Det jordiska kan ha ett evighetsvärde

Föreställningen om en skärseld (skära = rena) fick under mycket lång tid förgrovas och förvanskas av bilder och tal som placerat den inom våra kategorier av rum och tid. Följden blev förfärande målningar och undermålig förkunnelse om hur människor på ett närmast groteskt sätt men efter Guds vilja plågades för sina synders skull. Men den som i dag söker seriösa utläggningar om skärselden lär inte få stöd för sådana burleska tolkningar. Läran om skärselden är i stället ett allvarligt försök att komma till rätta med frågan: Hur kan jag efter uppståndelsen fortfarande vara jag om allt som är det minsta angripet av synden plötsligt är borta? Innebär inte ett sådant utplånande att det som är jag upphör att existera?

Ändå är den himmelska världen inte totalt annorlunda än den jordiska. C.S. Lewis
målar i den sista delen av Narniaberättelsen fram bilden av det gamla och det nya Narnia. Det gamla var »bara en skugga eller en avbild av något i Aslans riktiga värld. [...] Allt i det gamla Narnia som det var något värde med, alla de kära varelserna, djuren och människorna har kommit till det riktiga Narnia genom dörren. Och det riktiga Narnia måste förstås vara annorlunda, lika vitt skilt från det gamla som ett ting är skilt från sin skugga eller vaket liv från en dröm. [...] Det nya Narnia var djupare; varje klippa, varje blomma, varje grässtrå såg ut som om det hade en djupare innebörd. Jag kan inte beskriva det bättre än så.» Lite senare kommer ännu ett igenkännande för de engelska barnen: »Det du nu ser är det riktiga England precis som det här är det riktiga Narnia. Och i det där inre England kan ingenting gott någonsin förstöras.» (C.S. Lewis, Den sista striden) I Den stora skilsmässan skriver Lewis på ett liknande sätt att inträdet i den nya världen smärtar för att den är så verklig. Gräset är så kraftfullt att vi inte kan böja ner det med fötterna, det känns som om det skär in i oss. Och i jämförelse med dem som redan nått fulländningen tycks »de nyanlända» bleka, skugglika, nästan genomskinliga.

Men inte allt som människan åstadkommer på jorden är av noll och intet värde. Johannes skriver i sin uppenbarelse: »Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig skall något orent komma in där» (Upp. 21:26–27).

Tanken svindlar. Kan också något av det vi varit med om att bygga här på jorden mitt i sin skörhet ha ett evighetsvärde? Inte allt men något. Visst finns där sådant som är byggt på lös sand, men också det som är byggt på den stadiga klippan, som bottnar i Kristus själv, kanske också för dem som aldrig lyckades göra någon verklig markundersökning. Paulus skriver: »Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld» (1 Kor. 3:11–15).

De avslutande orden har utgjort en ansatspunkt i reflexionen om skärselden, den yttersta reningen. Bildspråket är djupt bibliskt förankrat. Mötet öga mot öga med Gud kan upplevas som en eld. »Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld» säger Mose (5 Mos. 4:24). Och »vem kan bo vid en förtärande eld, vid ständigt brinnande lågor?» frågar folket i mötet med Gud enligt Jesaja (Jes. 33:14). Hebreerbrevets författare använder samma språk: »Ty vår Gud är en förtärande eld» (Heb. 12:29).

Längtan i stället för skräck

Men det stannar inte där. Även om sammanhanget är annorlunda återkommer elden också i Jesu eget tal: »Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann» (Luk. 12:49). Eller, med Johannes Döparens ord: »Han skall döpa er med helig Ande och eld» (Luk. 3:16, Matt. 3:11). I Uppenbarelseboken omtalas Guds son som den »som har ögon som eldslågor» (Upp. 2:18).

Om vi nu inte omedelbart avvisar detta bildspråk, öppnar sig möjligheten att förstå talet om skärselden på ett sätt som snarare blir till längtan än till skräck. Gud öppnar en väg även för mig att en dag bli en fullständigt integrerad, hel människa, den avbild till Gud som jag var avsedd att vara. Visst är grunden lagd för länge sedan, genom Jesu födelse, liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Kristi försoningsverk är fullbordat, och inget kan eller behöver läggas därtill. Och visst ges läkedom och helande här och nu, genom dopet, tron på vår Frälsare, kyrkans makt att lösa från synder, eukaristin, människors och Guds omsorg och barmhärtighet, genom att vi uppmuntras att bruka våra gåvor till Guds ära och människors tjänst och glädje, på så många sätt. Och ändå... Vi vet själva någorlunda väl hur det är ställt. »Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp», utbrister Paulus, för att i nästa andetag själv svara »genom Jesus Kristus» (Rom. 7:24–25).

Det är där, i det slutliga mötet ögon mot ögon, ansikte mot ansikte, som befrielsen, förvandlingen till slut blir fulländad. Men – och just denna stund kan omtalas som skärselden – den reningen sker inte utan smärta. I det ögonblicket ser jag som i en form av dubbelprojicering mig själv i två bilder. Såsom mitt liv blev. Och så som Gud tänkte det när jag skapades till en avbild. Att samtidigt utan några filter och skygglappar se det jag redan visste och det jag kanske inte alls begrep av min bortvändhet, och för första gången helt och fullt se hur samma liv hade kunnat te sig om Guds vilja fått råda helt och fullt också i mig – det kan inte annat än innebära smärta, kanske en mycket djup sådan. Vore det inte för Jesu egen blick skulle jag i det ögonblicket gå under av min egen tyngd. Men de ögon som brinner som eldslågor är på samma gång fyllda av den djupaste helighet som får mig att skälva och den djupaste barmhärtighet som får mig att mjukna.

Berättelsen om Jesajas kallelse (Jes. 6) rör vid ett likartat möte: »Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade:
’När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.’»

Att försöka tids-eller rumsbestämma detta möte är inte bara meningslöst men också djupt missvisande eftersom det sker utanför våra horisonter av tid och rum. Det väsentliga är att det är stunden för mitt slutliga helande, för integreringen av hela mitt jag. Detta är vårt djupa hopp. Att jag, just jag, som den jag är, kommer att slutligt helas och helgas. Detta hopp rymmer flera perspektiv.

I Herrens bön ber vi med Bibel 2000: »Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss» (Matt. 6:12). Utifrån egen erfarenhet eller utifrån möten i själavården vet vi hur svårt det kan vara att fullständigt förlåta. Orden »det kommer jag aldrig att kunna förlåta» kan bottna i smärta likaväl som i hat. Och hur förlåter vi det som någon gjort mot vår man eller hustru eller våra barn? Den smärtan kan varken mötas med uppmaningen att vi måste förlåta eller
med ord om att tiden läker. Men möjligen vågar vi här glänta på dörren till det eviga riket: En dag kommer vi att ha förlåtit. Något annat är inte möjligt. »Liksom vi har förlåtit» är ord att vila mot. Jag kan det inte nu, men en dag kommer det att vara så. Det är nödvändigt att det blir så. För några kommer den stunden redan här i livet. För andra blir det först i det kommande. Men för båda gäller: »vi har förlåtit».

Aldrig för sent att förlåta

Och om vi i stället ser det från förövarens perspektiv (som vid andra tillfällen naturligtvis kan vara jag själv), hur ska skulden och skammen lyftas av? När jag (förövaren) i mötet med Kristus erfar smärtan över det onda jag tillfogade andra, hur ljuvligt då att få höra hans ord, inte bara att Kristus förlåtit oss men också: »Han, hon, de, som du tillfogade smärta, har förlåtit dig som står i skuld till dem.» De som med djupa skäl sade att de aldrig skulle kunna förlåta mig, de har nu förlåtit mig, försonats med det som hände.

Det är därför aldrig för sent att förlåta. Aldrig för sent att älska våra fiender och be för dem som förföljt oss (Matt. 5:44). Att göra det är som att gå ett extra steg med dem (Matt. 5:41). Också till dem som redan lämnat livet här på jorden kan vi säga: Jag förlåter dig. En dag kommer vi att kunna säga det. Kanske är den dagen redan inne.

Allt jag åstadkommer på jorden är inte hö och halm som ska brännas upp. En del av det jag gjorde har bestående värde, evighetsvärde. Det må handla om min gåva att älska eller skapa med mina händer, att upprätta någon eller forma något med musik eller ord eller gester. En del av det som händer med och genom mig kan verkligen bli som guld eller silver eller ädla stenar. Även om mycket slagg behöver brännas bort finns där något som också säger att jag formades till en avbild av Gud. Här på jorden kommer minnet av mig och det jag åstadkom att blekna eller förvanskas eller dö. Men i Guds förvar finns jag kvar. Och finns där bara en liten gnista av liv kommer han att blåsa på den tills jag börjar lysa och stråla.

Vad som till sist, efter att ha renats, kommer att bestå och vad som faller i sådan glömska att det är som om det aldrig hänt, det är vi inte mäktiga att avgöra. Skulle vi försöka göra en sådan förteckning skulle vi sannolikt missbedöma saken. En hel del av det verkligt sanna, goda, sköna som vi fick vara en del av uppfattade vi inte ens storheten i. Matteus berättar om de rättfärdiga som häpna frågar: »Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat [...]?» (Matt. 25:37 ff.). Denna fara att felbedöma gäller på samma sätt och i minst lika hög grad våra försök att värdera andra i vår omgivning och i andra länder eller tider. Gud kommer på samma sätt att söka en liten gnista av liv också hos dem för att rädda allt som går att rädda.

»[...] tills i dig vårt mål vi når», skriver Anders Frostenson (Sv. ps. 338:4). Människans liv på jorden är inte en parentes med begränsat värde i väntan på det verkliga. Det är en nåd och en utmaning att få leva här. Men kanske kan vi tänka oss jordelivet som ett preludium. »Spela samman oss som går mot en dag som ingen sett», inleder Frostenson samma strof. Till den gudomliga musik som skapade universum och som varje ögonblick bär tillvaron har vi bjudits in att stämma våra instrument och spela med. Kanske är det inte alltid ens ett preludium vi uppfattar, musiken låter ibland – kanske i bästa fall – mer som när symfoniorkestern stämmer sina instrument i väntan på att dirigenten ska lyfta sina händer. Men det är verkligen med våra instrument, med våra liv, som Gud till sist ska låta musiken fylla hela alltet.

För min egen förståelse av skärselden har jag tagit ansatsen hos Herman Seiler, Döden – och vad kommer sedan?, Katolska bokförlaget 1984. Jag gör däremot inga anspråk på att med denna artikel ge rättvisa åt Seilers bearbetning av frågorna.