Söndagen före Domssöndagen
Det äppelträd vi planterar i dag kan ryckas upp imorgon, om det i morgon är den dag Herren kommer åter, en tillvaro av ödmjukhet vi får leva i. Om Herren dröjer, då kan vi skörda våra äpplen, men om han kommer, då skall vi vara bereda att öppna när han bultar.
Vaksamhet och väntan
»Amen, kom, Herre Jesus!»
Domssöndagen har ingen lång historia. Ännu kortare historia har Söndagen före Domssöndagen, som kom med först i 1942 års evangeliebok. Söndagen före Domssöndagen pekar fram mot Domssöndagen men med ett eget tema: vaksamhet och väntan på Kristus konungens stora dag, då när han återkommer i härlighet till att döma levande och döda.
Vaksamhet och väntan är ett allvarsamt tema. Det är samtidigt ljust: för den som väntar på något stort eller heligt är väntan också spänd längtan under vilken man tränar sig att leva det goda som ska komma. Vaksamhet och väntan på Domens dag är därför inte bara allvarsamt utan också ganska kärt; man håller sig vaken inte bara av rädsla för undergångsalternativet utan också av en positiv trängtan efter det goda himmelsalternativet. 2 Petr. 3:12 lär oss att vår vaksamhet och väntan dessutom påskyndar Herrens återkomst. Övergången mellan det gamla och nya kyrkoåret är inte skarp; ty Guds tidsåldrar går i varandra.
Liturgisk färg Grön
Under veckan 19 november Elisabeth av Ungern, änka († 1231), röd; 21 november Jungfru Marie tempelgång, vit eller ljusblå; Cecilia, martyr († 200-talet?), röd
Texter Jes. 51:4–6, 2 Kor. 13:5–9, Luk. 12:35–40, Ps. 139:1–18
Psalmer
