Två stora händelser timade under 2025: att man hittade ett par okända kompositioner av Bachs hand, samt att Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation skrev på ett nytt avtal med facken.

Att hitta okänd musik av mästarhand är alltid roligt och en stor händelse. Bachälskande organister som hoppats på en ny Toccata och fuga blev kanske besvikna över att det rörde sig om enkla koralförspel, men å andra sidan är musiken möjlig att spela även för den som inte är virtuos.

Ett nytt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare är sällan så spännande, men denna gång är det faktiskt en smula historiskt och kan bli en rysare. För kyrkomusiker och präster innebär det nya avtalet att all tidigare frihet under ansvar är borta och ersatt av strikt schema. Stämpla in, stämpla ut, antingen du är färdig med sysslorna eller ej.

Dessa två händelser får fantasin att skena. Vad hade hänt om Bach hade behövt stämpla in och ut som en fabriksarbetare? Troligen hade det inte blivit på långa vägar så mycket vacker musik, för det går inte att stänga in kreativiteten i ett schema. Och hur skulle han ha hunnit skriva alla noter? Kanske hade det inte blivit mer än ett par enkla koralförspel av hans hand.

Den berömda studieresan Bach företog sig för att lyssna på Buxtehude, den som tog månader i stället för veckor, på den måste han ha glömt stämpla in och ut ‒ det blev ju fängelsestraff för att han varit borta från jobbet för länge. Hade vi alls känt till Bach i dag om han tvingats rapportera i timbanken i stället för att använda sina gåvor på ett kreativt sätt?

Eller om Petrus och Paulus, apostlar och medarbetare i den tidiga kyrkan, skulle ha blivit schemalagda och behövt stämpla in och ut, hade det blivit någon kristenhet då?

Nu kan ju vän av ordning invända att det var annorlunda förr, i kristendomens första skälvande minut eller när Bach var verksam. Inte kan man jämföra en mästare som Bach med dagens kyrkomusiker?

Han var ju konstnär, kanske man säger, som levde för sitt uppdrag. Sådana är inte dagens medarbetare; det är inte nyttigt, man kan bränna ut sig och det måste arbetsgivaren ta sitt ansvar för.

Och apostlarna var kallade av Gud att gå ut och förkunna, missionera om man så vill, och såklart kan man inte jämföra det med det arbete dagens präster gör, anför vän av ordning. Präster i dag har ju allting förspänt, med en välfungerande, kyrklig organisation i ryggen. De behöver väl inte missionera? Och inte kan man begära av dem att se på sitt arbete som ett kall, omöjligt att schemalägga? Hur ska man kunna hämta på förskolan då?

Men Bach var inte konstnär i romantisk mening utan hantverkare i musik, anställd, med ett kall och med gåvor som renderade honom ärenamnet »Den femte evangelisten». Han tog emot tonerna från Gud och gav Gud äran, oavsett om det skedde på arbetstid eller inte. Vad vet vi om vilka av dagens kyrkomusiker som inom sig bär något liknande?

Det vi vet är att många av kyrkans anställda lever för sitt arbete och gör långt mer än de har betalt för, inte för att någon tvingar dem utan för att de älskar det de gör och känner sig kallade till tjänst för Guds rike. Och kallet är det ingen skillnad på nu i jämförelse med i den tidiga kyrkan, oavsett om arbetsredskapet är toner eller ord. Prästkallet kan inte låsas in i schema, lika lite som kreativiteten. Evangeliet behöver förkunnas, mission bedrivas och bikt och sorgesamtal måste få ta den tid de tar utan att stämpelklockan ringer.

Hur kunde avtalet landa i detta?

I vår tid, besatt av att mäta och effektivisera, är schemaläggning av kreativa och människovårdande yrken inte personalvård, utan ett sätt kontrollera medarbetarna och därmed spara pengar. Varför detta sker i kyrkan är en gåta.

Maria Löfberg