Så har då den uppdaterade versionen av Svenska kyrkans värdegrund publicerats på hemsidan den 20 december 2022.
Frågorna och funderingarna är många. Den första: Vem har antagit denna värdegrund? Den har varken debatterats eller beslutats på kyrkomötet. Inte heller i kyrkostyrelsen. Ändå har den antagits? Eller snarare, uppdaterats – men utifrån vilken tidigare publicerad och av vem antagen värdegrund har den uppdaterats? Ansvarar kyrkokansliets personal? Är det Kyrkans hus i Uppsala som fastställt den? Generalsekreteraren? I så fall har vi fått en kanslistyrd kyrka där det är varken kyrkomöte, kyrkostyrelse eller biskopsmöte som fattar centrala beslut. Eller har den fastställts av Petra Carlsson Redell, präst och professor i systematisk teologi, som i en informativ betraktelse på hemsidan motiverar värdegrundens formulering?
Avsikten med en värdegrund är att beskriva den ideologiska grund på vilken verksamheten vilar och vara ett riktmärke för vad som sker i organisationen. Den bör kunna ses som ett moraliskt memento för dess personal. Eller läsas och bejakas av dess medlemmar. Eller betraktas som en kungörelse av en etisk och moralisk inställning i organisationen. Eller i få ord vara kyrkans eget valspråk, ett vittnesbörd om Kyrkans Herre.
Efter att ha visat på hur olika organisationer och företag strävar efter att finna och formulera sin värdegrund ställer Redell frågan: »Men finns det en kristen värdegrund? Finns det några ledord som enkelt sammanfattar den kristna värdegrunden och som kyrkan kan använda för att se om hon lyckats nå ut med sitt budskap? Svaret är nja. Visst är det möjligt att tala om vissa centrala värden i kristen tro som i andra livsåskådningar, oavsett om de är religiösa eller inte.»
Om den nu inte för en kyrkas del bör vara någonting helt annat? För kyrkans identitet ligger inte i vad hon gör utan vilar i vad hon är. Hennes värdegrund måste definieras utifrån hennes väsen som Kristi kropp och hur hon beskrivs i den apostoliska respektive nicenska trosbekännelsen som en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Det är att förvänta sig för mycket att en värdegrund som antas bortåt 1700 år efter den Nicenska trosbekännelsens tillkomst skulle kunna kröna den teologiska reflektionen genom alla tider, vara en Summa Theologica eller i en reformatorisk kyrka ett koncentrat av Luthers samlade opus. Men kanske åtminstone en kortversion av Lilla Katekesen? Ett av Jesu evangeliska kärnord skulle kunna vara ett alternativ. Jesus var de pregnanta uttryckens mästare, som förmedlade cliffhangers för alla tider och som varje predikant gläds över, brottas med och befrias av för att utlägga dem för dem som samlats till mässa.
Om detta skriver inte Redell i sin betraktelse. Utrymmet på en webbsida är begränsat och texten bör kunna läsas även av den som saknar all kunskap om vad kyrkan är och tror och vad teologin begrundar. Men frågan blir då: Har detta bearbetats teologiskt och ecklesiologiskt i något annat sammanhang? I biskopskollegiet? I kyrkostyrelsen? På någon teologisk fakultet?
Behövs då en särskild värdegrund för kyrkan som har en Helig Skrift, en tvåtusenårig tradition och teologisk reflektion kring den kristna trons innersta mysterier? Med väl avvägda ord har kyrkan tänkt om Gud, om Guds Treenighet, om Jesus Kristus som Gud och Människa, som »Gud av Gud, ljus av ljus, av samma väsen som Fadern», om människosynen, om lag och evangelium, om försoning och nåd. Redell skriver om behovet av en värdegrund: »Går det att skilja på kristen tro och kristen värdegrund?» För att konstatera att »även de som inte ser sig själva som troende eller som intresserade av kristen tro kan ofta uttrycka sig positivt om en kristen värdegrund» och menar att »det går att skilja mellan det som är en kristen värdegrund och det som är kristen tro. Men vad är en kristen värdegrund egentligen? Och går den verkligen att skilja från kristen tro?»
Redell hänvisar till kyrkans historia ända tillbaka till de första kristna »som efter Jesu död och uppståndelse samlades för att be, läsa texter och fira nattvard. Exakt vilka ledord dessa människor skulle ha valt för sin verksamhet kan vi inte veta».
Att hävda att de första kristna läste »texter» är lite udda. »Texterna» var knappast Platons dialoger eller Aisopos fabler utan noga utvalda utifrån »apostlarnas undervisning» (Apg. 2:42). »Texterna» handlade om de gamla profetiorna om Messias. Man läste evangelierna, apostlarnas brev och hälsningar från dem som kom att bli de första kyrkofäderna. Men framför allt, man läste om Jesus Kristus, Guds Son, världens frälsare. Så inte var det några allmänt odefinierade »texter».
Och nog vet vi ännu i dag vilka »ledord dessa människor» – och här avses väl de första kristna – skulle ha valt? Evangelierna känner orden och Paulus räcker dem till oss i sina brev. Ord som »nåd och frid» eller »Jag är vägen, sanningen och livet». Eller själva begreppet evangelium – glädjebudskap? Den bibliska ordskatten var rik. Inte svävade man på målet om Jesus Kristus, om vad man läste och höll för heligt, om sin tro och bekännelse. Inte ens inför martyriet tvekade man. Men på Svenska kyrkans hemsida tvekas i denna näst intill ursäktande text. Som om den kristna tron är en bagatell som inte behöver tas på för stort allvar.
På kyrkans webbsida måste förvisso språk och tankelinjer vara enkla och tillgängliga. Begripliga. De ska kunna förstås av dem som saknar kyrkliga referensramar men blivit nyfikna på den kristna tron. Men när man nu »tolkar samtidens värderingar och ledord utifrån kristendomens historia och tradition» får man inte underskatta eller infantilisera läsaren. Eller formulera en banal värdegrund.
Efter ett hyfsat resonemang om värdegrundernas princip i allmänhet och förutsättningarna för en kyrkas värdegrund i synnerhet landar Redell till slut i en kortfattad formulering »som kan sammanfattas som kyrkans värdegrund: Ett ansvar att visa omsorg».
Alltså: »Ett ansvar att visa omsorg!»
Resonemanget som leder fram till denna värdegrund kommer att belysas mer i nästa nummer av SPT. Nu konstateras bara att »ett ansvar att visa omsorg» är en något platt beskrivning av inkarnationen, försoningen, korsdöden och uppståndelsen ... Med den värdegrunden är det som med folksagan Mäster skräddare: Av tyget till en rock bidde det en tummetott.
Men det finns också någonting glädjande över värdegrunden. För vilken organisation i Sverige skulle inte kunna göra Ett ansvar att visa omsorg till sin egen? Den passar helt enkelt alla. För socialtjänsten i Eskilstuna vore den suverän. För äldrevården i Täby vore den ett rättesnöre. För skolkuratorer i Hammarkullen vore den vägledande. För BUP:s arbete på Rosengård en bekräftelse av den terapeutiska inriktningen. För sjukvården en inspiration. För staten en inriktning för bidragsprövningar. För polisen ett rättesnöre i mötet med såväl gängkriminella som brottsoffer. För Trafikverket en uppmaning att laga alla tjälskott. För föräldrar ett kärleksfullt ansvar.
Vad Redell har lyckats med är helt enkelt att formulera en värdegrund för alla omsorgs- och vårdande organisationer. Så ock för Svenska kyrkan.
För att problematisera frågan ytterligare: Vem riktar denna värdegrund sig till? Präster? Personal? Förtroendevalda? Gudstjänstfirare? Personalen på Kyrkans hus? Biskoparna? Kyrkomötets och kyrkostyrelsens ledamöter? De som utför den kyrkliga verksamheten på golvet, som är kontaktytorna mot en bredare allmänhet? Kyrkans alla medlemmar? Alla svenskar i gemen? Alla människor i den världsvida gemenskapen? Allihop, förstås, har vi »ett ansvar att visa omsorg».
Fortsättning följer.
Svensk Pastoraltidskrift
Svenska kyrkan