Tacksam predikolyssnare

Väl hemma på söndagseftermiddagen efter Trettondedagen söker jag upp en youtubekanal. Inte direkt för att slölyssna men för att börja begripa varför jag tycker om den musik jag tycker om. En Richard Atkinson, tydligen rättsmedicinare i Boston, lyckas oöverträffat pedagogiskt förklara varför i första hand wienklassicistisk musik låter som den låter. Man hör musiken samtidigt som man ser notbilden med de relevanta partierna illuminerade i olika färger medan de spelas. Jag har alltid fascinerats av Beethovens förmåga att låta hela orkestern samverka som vore den ett enda instrument. I Atkinsons klipp ser jag nu hur färgrutorna för ett tema studsar mellan instrumentgrupperna, varieras, modifieras, splittras och åter sätts samman. Även den som likt mig själv intet begriper av noter börjar ana musikens dynamiska uppbyggnad. Och därmed fördjupas upplevelsen.

Likadant är det – eller borde vara med predikan efter textläsningarna. I dag var det så. Oväntade perspektiv och korrespondenser lyftes fram. Betydelselager under ytan frilades. Lyssnarens reaktioner på texten ändrades väl inte. Men med insikten fördjupades den.

Då och då hör jag predikningar som vill vara aktuella och knyta an till dagsfrågor i vardag och medievimmel. Heta debattämnen blixtrar förbi och församlingsmedlemmens relation till dem nagelfars; ofta handlar det om olika varianter av etik.

Det är säkert bra. Men ibland undrar jag om inte var och en egentligen skulle kunna ta ställning till det en sådan predikan går ut på, på egen hand. Vi översköljs ju av inlägg, uppmaningar, argument och krav från vår omvärld bara vi knäpper på radion eller öppnar en tidning.

Hur många andra kyrkor världen runt som har fastställda texter för alla för söndagar, inte bara för de stora helgerna, vet jag inte. Tack och lov att vi har det, för hur många är så goda bibelläsare att de på egen hand smakar på alla Bibelns böcker? I mässan får vi ta del av alla i de olika textläsningarna.

Och vi får, om vi har tur, tillfälle att lyssna till kunnig textutläggning. På vilket vis samspelar de tre läsningarna? Vilka betydelseplan kan vi upptäcka? Ligger det laddade, ja avgörande tecken i det vi själva inte såg? Varför avslöjar just den här använda varianten av ett uttryck hisnande djup av mening?

Joel Halldorf skildrar i sin senaste bok två läsarter – den intensiva, kontemplativa och den kritiska, snabbläsande, ofrivilligt sammanfattande av lätt funna guldkorn. Den förra ger insikt, den senare förmågan att få ihop ett kort synopsis. »Dagens Industris mening i tio ord», som det stod framför ingressen ovanför tidningens ledare, för de jäktade läsare som hade knappt med tid redan till frukosten.

Själv är jag en sådan läsare. Jag läser fyra ord på en rad, hoppar ned två rader och läser fyra ord till. Hänger det samman är det bra. När det inte hänger samman får jag väl går tillbaka och läsa också de mellanliggande raderna. Har man en gång börjat läsa så är det svårt att sakta ned.

Så ett innerligt varmt tack till alla er som stått vid ambon eller i predikstolen, struntat i aktualiteterna men fått mig att stanna upp, se vad där står. Och inse ordens mening.