Tvivlet som gåva och handikapp, I

Några spånor om ett mänskligt privilegium

Tvivlet har alltid oroat i trons värld. Men förmåga att tvivla tillhör människans fundamentala gåvor – att ifrågasätta och ompröva är en drivkraft i människans skapande. Samtidigt är det just det som ifrågasätter Gud. I vår samtid har Gud därför också exkluderats alltmer ur vår världsbild och livsförståelse. Både den allmänna och den särskilda uppenbarelsen möter motsägelse. I denna dubbelartikel tar författaren, kyrkoherde em. och SPT:s redaktör, upp tvivlets två sidor men visar framför allt på en utveckling där Gud blivit obekant och persona non grata. Men saknaden är stor.

Till människans unika förmågor hör gåvan att tvivla, ompröva och ifrågasätta. Ingen annan varelse i skapelsen kan tvivla. Möss, myror och elefanter styrs av instinkten utan kapacitet till konstruktivt tänkande eller ifrågasättande av sig själva och Gud, änglarna skådar Gud och varken tror eller tvivlar. Människan ensam kan tro likaväl som tvivla. Människan ensam kan ifrågasätta Guds vilja för att äta av frukten som inte är ämnad för henne likaväl som att i tillbedjan säga: »Ske din vilja!»

Tvivlets och ifrågasättandets varför är, som många av människans möjligheter, både gåva och förbannelse. Å ena sidan är tvivlet trons och tillitens skugga, som hämtar sin näring från den samtida kulturen: dagskrönikor, vetenskapliga teorier, korrekthetens krav, underhållningens sötma, njutningens flykt.

Å andra sidan kan tvivlet också vara ett nödvändigt ifrågasättande för att utveckla och förändra våra livsvillkor. Rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter undrar nyfiket: »Voffor gör di på detta viset?» och varje svar de får väcker en ny fråga. Utan frågor inget sökande, utan tvivel ingen förändring, utan omprövning ingen utveckling. Tvivlet är både möjlighet och frestelse, nödvändigt för att människan som medskapare ska utvecklas men också en lockelse att göra sig själv till alltings norm.

Dostojevskij noterar i Anteckningar från ett källarhål (1864) att tvivlet med sitt sökande, prövande och ifrågasättande är så avgörande att människan är rädd att finna: »Jag tror att människan bara söker efter detta två gånger två är fyra, seglar över oceaner, offrar livet i detta sökande; men att verkligen finna, det är hon vid Gud rädd för. Hon känner ju att när hon finner, då är det ingen idé att söka längre.»