Upplevelse eller uppenbarelse? II.

I denna andra del av sin artikel om trons upplevelse och uppenbarelse behandlar författaren, prost och kyrkoherde em., den förlust som kyrkan och den kristne lider om trons tyngdpunkt kommer att ligga mer på upplevelsen än uppenbarelsen. Ett flertal exempel får visa hur den förskjutningen pågår i förkunnelsen och hur kyrkan vittnar om sin tro. Det är en förlust – för upplevelsen är subjektivt oviss medan uppenbarelsen är objektivt viss.

Fortsättning från föregående nummer.

Hur märks det?

När den officiella kyrkan talar om Bibeln är det inte framför allt som Guds uppenbarade ord utan som exempel på och uttryck för människors tankar, upplevelser och erfarenheter om Gud och av Gud.

När ledare i kyrkan talar om uppenbarelsen, läran, undren, uppståndelsen, eller treenigheten som uppenbarelsens dyrbara pärla eller till och med om Jesus som Frälsaren blir allt ofta dimmigt, ambivalent, trögt eller ibland helt enkelt tyst. Det som i stället kommer ut är ett egendomligt hitte-på språk som i varje fall jag inte begriper. Och fungerar detta nyspråk? Och det är svårt att med tanke på det vi hör och ser inte tänka att något verkligt fundamentalt har skett/håller på att ske.

När jag nu ger bara några små exempel är det inte för att komma åt någon men för att illustrera, inte minst ambivalensen.

Antje Jackelén tar i sin bok Samlas kring hoppet (Verbum 2016 s 76f.) upp frågan om jungfrufödseln. Hon använder en klassisk retorisk figur: »Det finns två diken» och så underförstår man att man själv står rätt dvs. i mitten. När jag läser kan jag inte förstå att någon menar att jungfrufödelsen skulle vara enbart en biologisk fråga, som det uttrycks. Jag förstår nog inte heller hur hela inkarnationens verklighet kan vara en verklighet och dessutom en för frälsningen nödvändig verklighet utan uppenbarelsens vittnesbörd om jungfrufödelsen som trosbekännelserna formulerar den. Jag tänker: Varför denna ambivalens?